Igår cyklade tonåringarna och jag till stan. Vi åt panini på Halpa-halli. Passar inte min mage. Det är för mycket geggamojja i dem. Men magen blev bättre och på kvällen körde jag till vackraste stället i Finland! Terjärv!
Varför det är så vackert just där. Det är som att åka med en tidsmaskin till tiden när man var bara barnet. Man kommer till landet. Naturen är äkta och inte konstgjord.
När jag var liten då odlade vi vår egen potatis och det var inte nåt litet land vi hade. Det skulle räcka till 12 personer om man räknar farmor ocf farfar med och hela året skulle det räcka till. Man skulle rada ut så-potatisen med lika långt mellanrum. Och göda. Kommer ihåg att lukten av höns-bajs, även om det var inbakad i kapslar, var stark och gillades inte. Men ändå gick vi lydigt och kastade ut dem i landet. Det måste ju ha varit jättetungt att dra fårorna. Pappa drog det tyngsta lasset men fick hjälp av mamma och mina bröder.
Farfar hade får oxå. Och jag minns att vi hö-bärgade. Så att fåren skulle få äta det. Det var de vuxna som gick med lian och slog av höet och vi slängde höet på kärran så gott vi kunde. Och det bästa med allt var, när vi blev uppslängda på traktor-kärran full med hö. Och medan höet transporterades till ladan satt vi där på kärran. Det måste ha varit roligt och härligt för jag minns det med sån värme!
Så, ja. Sån känsla får jag när jag kommer till Terjärv. Jag var och hälsade på älskade söta rara Malin. Som jag jobbade med i Baltic köket. Hon bor i paradiset i Terjärv! Äppelträd, körsbärsträd, jordgubbar, rabarber, röda och svarta vinbär mm mm. och det som gör dem så speciella, är att man ser hur mycket mer frodiga de är där.
Malin grillade biffar, och hon bjöd på egna jordgubbar med grädde och vi pratade om livet. Malin är så gosig! Den bästa vän man kan ha!
