Idag diskuterade jag och några tjejer om att leva livet så att man tar till vara på det. Jag önskar så att alla unga tar chansen och reser och lär sig nya kulturer, ser olika länders fascinerande klimat osv. Jag vill så att min dotter skulle våga!
Jag drömmer egentligen varje dag, om att få resa. Frankrike, Tysland, Italien, Grekland, Spanien, Kroatien, se USA:s olika stater, Vietnam, Kina och Japan....listan kan väl bli hur lång som helst.
Barnen har blivit stora och behöver dig inte så mycket mera. De sköter sig själv.
Då kommer dendär känslan att man måste slippa och göra något. Se sig omkring på jorden.
Det känns som att livet rinner iväg och det enda man gör är jobbar och kvällarna går till att vila när man är såå trött.
Kanske denhär känslan jag har betyder att jag kommer att dö tidigt och hela mitt inre talar om för mig att leva nu! Eller blir det krig?
En viss typ därborta, verkar iallafall vilja framkalla ett, när han går in på kärnvapen. Kanske han inte själv har lust att leva mer och så vill han dra hela världen med sig i fördärvet av en kärnvapenattack....
Vi reste aldrig när jag var liten och jag var 36 år när jag reste för första gången. Jag var enormt oerfaren resenär och allt kändes som en dröm.
Är denhär känslan jag har, det som folk kallar resefeber?
Förstås påverkas jag så otroligt mycket från jobbet oxå! Var och varannan dag handlar det om Palma, Karibien, Porto Cervo, Nice mm mm....
C'est la vie....
Det var inte min tanke att bli så djup, men när denhär längtan igen kom över mig letade jag efter fina citat. Dehär hittade jag....
