Torsdagskväll och Finn parkerar sin rumpa i mitt face för att jag ska klia hans päls....
...han är en vilding, när han lägger det humöret på, och en väldigt klumpig sådan. Och därför förstår han inte hur ont det gör när han kommer med fart, eller hoppar upp i leken. Mina ben är blå och mina armar får sina rispor här och där. Hoppas han snart lugnar ner sig....Inte är det lätt med en hund.
Du med de ledsna ögonen
Var inte rädd, åh jag inser
Det är svårt att ta mod till sig
I en värld full av människor
Du kan tappa allt sikte
Mörkret inom dig
Kan få dig att känna dig så liten
Visa mig ett leende då
Var inte olycklig
Kommer inte ihåg när
jag såg dig senast skratta
Den här världen gör dig galen
och du har tagit allt du orkar
Kalla mig bara
För jag kommer alltid att finnas där
Och jag ser dina sanna färger
lysa igenom
Jag ser dina sanna färger
Och det är därför jag älskar dig
Så var inte rädd för att låta dem visa sig
Dina sanna färger
Äkta färger är vackra
Jag ser dina sanna färger
Lyser igenom, äkta färger
Jag ser dina sanna färger
Och det är därför jag älskar dig
Så var inte rädd för att låta dem visa sig
Dina sanna färger
Äkta färger är vackra de är vackra
Som en regnbåge
 |
| De krispiga krutongerna gjorde han från en baguett han köpte från bageri-sidan. |
Resten av vår vistelse var solig. Väldigt tacksam. I tisdags efter att vi solat och simmat i havet for vi på kvällen med "The fun little train".
Vi besökte en vingård och där fick vi smaka på tre olika slags viner, och sen fick vi även färsk apelsinjuice längs med vägen. Höga vackra vägar med utsikt i bergen. Vi stannade till vid ett kloster. Där berättade en rar nunna historien om hur klostret byggdes, med mera.
 |
| Vinprovning |
 |
| Vår guide under tågresan |
 |
| Klostret |
Efter den åkturen gjorde vi egen middag. Pasta. Efter att ha ätit ute andra kvällar, orkade vi inte igen sitta och vänta på maten minst halvtimme och sen äta den på tio minuter och sen vänta notan och sen vänta på att få betala. Det går åt så mycket tid till att vänta.
I onsdags solade vi mest, sen kom lite regn, så vi promenerade till Agia Marina när molnen klarnade. Vägen tillbaka gick vi längs med stranden. Men när det tycktes som att vi inte gick framåt så snabbt tog vi landsvägen den sista biten. Det blev varmt och vi simmade och solade en stund till. Sen åt vi mat på Redwood. Inte alls gott. Vi har så god mat i Finland att det finns inget land som kan slå oss.
I torsdags var havets vågor höga. Det drar in mycket sjögräs och när man simmar får man gräs på kroppen. Men vågorna var sköna och det fanns en strand-dusch så att man kunde duscha bort gräset. Ikväll åt vi pasta med pesto, på Apolafsi, innan vi hoppade på TUI bussen till flygplatsen vid halvnio på kvällen. Den tiden när man ville bara lägga sig ner och sova.
Natten innan hade vi sovit dåligt. Mamma hade hunnit somna, men vaknade när hon sa att det kändes som att nån kröp på henne. Hon tänkte att kanske nån katt, det finns katter överallt, hade kommit in. Jag satte mig spikrakt upp i panik. Tände alla lampor. För jag blev skräckslagen. Sökte i alla vrår för något. Utan resultat. I mitt huvud försökte jag tänka på vad det kunde ha varit. Det fanns inget i rummet. Så vi skojade att det nog spökade. Men efter det låg vi tysta och ingen av oss somnade på en lång stund.
Varje natt när jag sko sova, kände jag mig liten och otrygg. Jag var den som höll i trådarna och styrde resan, men absolut enligt vad mamma kände för att göra och jag tipsade om vad vi kunde göra. Men varje natt, försvann dendär tuffa, självsäkra attityden, och jag kände mig liten och otrygg. Det finns så mycket ondska i världen och med kriget som pågår....
...hursomhelst. Vid halvtolv torsdagnatt flög vi hem. Vi kunde inte sova på flyget. Benen "restless legs" drabbade oss båda. Säkert psykiskt att även jag fick det. När man tänker på kryp i benen, börjar det krypa. Men mamma har det ofta. Jag sa att hon ska skaffa spikmatta. Det hjälper mig iallafall.
Vid halvtre fredagsmorgon kom vi till Helsingfors. Vi drack en kaffe. Och tog femtåget hem. Älsklingen hämtade oss vid halvtio och ni kan gissa att vi vilade under fredagen. Resan hem var lite jobbig. För vi kände båda att nu ville vi hem till våra kära. Att få sova intill min älskling...
Mitt ressug är borta och jag hoppas det sitter i länge. Jag inser att det inte är så roligt ändå, att vara på resa, som jag skapat i min hjärna. Att vara bort från älsklingen, är inte alls roligt. Att somna utan honom är bara fel. Jag kände mig otrygg, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Men mamma och jag insåg oxå båda två, att just för att det var bara hon och jag, så var vi lite mer otrygga och med flera har man alltid roligare. Men trots det hade vi en bra resa var vi hann se och uppleva fina saker. Och att ligga i solstolar på en skön strand i full sol och få doppa sig i havet, är något vi båda älskar.
Men nu är vi båda tacksamma att få vara hemma. Nu kan vi sätta oss ner och tänka på alla goda stunder mamma och jag fått uppleva tillsammans. Fish spa, massage, klostret, vinprovning, sol, bad, frukost varje morgon, alla klänningar, väskor, middagar, promenader....
...men jag känner att jag är färdig med Kreta. Två resor dit nu och jag har sett det jag behöver se där.
 |
| Johannesträdet |
 |
| Utsikt från Cosmos |
 |
| Finn saknar mig... |
 |
| Det är inte pirayor som ätit mina jeans, som nån påpekade... |
