Life

Hej!

Vem är jag då bland alla andra? Inte speciellt speciell, trots att jag skriver dagbok, men varför jag gör det, är för att jag varvar ner när jag får ligga i soffan och skriva dagbok blandat med tankar. 

Men ifall du undrar vem jag är så här kommer min historia. 

Jag föddes 1975 en vinternatt i juletid i slutet av December. 

Bodde första åren i vår lilla stad, samma stad som jag nu bor i. Men vi flyttade ut till landet till ett hus som pappa byggt som låg intill en sjö, när jag var fem år gammal. Stället där alla släktingar bodde.

Föddes i en kristen familj. På den tiden följde man reglerna. Det som var synd, det gjorde man inte. Och om någon gjorde nåt syndigt, då pratades det om den personen. Mina föräldrar var bra. Det var mamma som förmanade mest. Pappa var lite för blyg kanske, att säga saker. Men han spelade orgel och sjöng ut det istället. Han älskade det! Vi bandade in kassetter där vi sjöng andliga sånger.

Farmor och farfar bodde som våra närmaste grannar. Och farmor satt alltid och tittade på oss från vardagsrumsfönstret. Hon satt ofta på samma ställe och stickade och tittade på oss när vi lekte och vi vinkade ofta till varandra. Hon var snäll, försiktig, och underbart rar. Min farfar var väldigt underbar han också, men han var även försiktigt förmanande och noggrann av sig. Jag kommer ihåg hans randiga badrock han hade på sig när han kom och badade bastu hos oss. Och vi fick alltid Fazers blå av honom. Farmor dog några år innan honom.

Det var tryggt att bo där vi bodde. Och vackert! Med grönskande somrar, sol och bad och som vi lekte. Vi spelade fotboll, färgerna, spegeln. Var i simskolan och tog olika märken. Kommer ihåg att jag åt yoghurt och smörgåsar under lunchen. Yoghurt som mamma hade gjort och bröd som hon bakat. 

På vintern åkte vi skridskor och skidor. Ibland spelade vi nåt Kalle Anka spel på Commodore 64. Just då hade vi inte ens teve. 

Midsommartid hade mamma alltid två björkar vid ingången till huset på vardera sidan. Varje vinter när det närmade sig jul, nångång i slutet av november kanske. Då var det en speciell dag, som fastnat i minnet. När jag kom hem från skolan och kände doften av strykjärn och styrkta gardiner. För mamma bytte gardiner varje höst och varje vår. Och man kände magi i luften både vinter och vår när man kände den doften. Julen kom eller våren.

Minns varje gång pappa kom hem från jobbet. Då tog han tag i hatt-hyllan och tog av sig skorna. Och efter att han bytt om till lediga kläder, åt vi alla middag runt köksbordet med bänkar, inte stolar. Det var populärt på den tiden.

Vi var tio stycken runt middagen. Och varje fredag hade vi franska med korv. Vi fick även efter fredags-bastun en flaska Rally. Det såg ut och smakade lite som Cokis. Men godare och fruktigare. Då var det glasflaskor som gällde.

I början av 1990 var mina två äldre bröder redan coola tonåringar. Och jag på väg att bli. De körde med sina mopeder och gjorde rackartyg med sina kompisar. På sina rum hade de LP:n och kassetter med AC/DC, Metallica, Slayer och flera andra rockband. Posters av Alice Cooper, en sexig Sabrina med flera. Sabrina var ju kändis just då med låten Boys, boys, boys. När den videon spelades på tv, så stängde mamma av. Det tyckte hon inte passade att titta på. 

När vi kom från söndagsskolan varje söndag sprang jag direkt upp till mina föräldrars rum, slängde mig över deras säng och lade på pappas klockradio och lyssnade på ett musikprogram med topplistan och där spelades Europe med Final countdown och jag blev helt i extas varje gång jag hörde den! 

I många familjer var det inte alls tillåtet att lyssna på musik. Men i vår familj älskade vi musik. Endast en gång minns jag mamma påpekade när jag ofta lyssnade på en låt från en kassett som var hennes och pappas. Det var låten "Boney M" med "Hooray, Hooray...." att kanske det inte passade. Men desto äldre vi blev insåg de att musik kunde vi inte leva utan.

Annat jag kommer ihåg är hur min storebror försökte jäsa öl i smyg från mina föräldrar och ni kan tänka er hur det gick när det började lukta från skrubben han gömt det i. Självklart hittade mamma det och spillde bort det. Jag ser framför mig när hon bär ut ett 10 liters ämbar. Jag började röka tidigt! Redan som femtonåring. Det var det vi gjorde. Det hörde till om man ville vara cool. Självklart rökte mina bröder också.

Första gången jag "rökte" var med en kusin. Vi smög till Helgön och gömde oss. Och testade rulla kaffe i papper och röka det. Kommer inte ens ihåg hur det smakade. Men kaffe, det började vi med väldigt tidigt. Vi åt det vi kallade för "bullamat". Vi tog lite kaffe om det fanns kvar i kaffepannan. Sen blandade vi en bulle i kaffet. Mammas hembakade bullar. Och åt! Och väldigt gott var det!

När mina bröder fick körkort skulle bilarna vara tuffa. Min storebror han gillade att meka på med bilar. Han hade en guldfärgad Opel Manta.

Pappa körde alltid med Taunus, en blå. Mamma hade en vit Taunus.

Jag och mina kompisar testade även på att dricka förstås. Vi var med och dansade "Forsby på toppen" vid flera tillfällen. Vi hängde med killar min mamma inte godkände! Hon hade aldrig behövt bry sig om var jag varit tidigare och plötsligt jagar hon mig med bil genom byn för att få mig att komma hem. Men jag hade kul! För jag hängde med ett helt gäng och jag tyckte det var coolt!

Vi liftade väldigt många gånger när vi ville in till stan och när vi ville hem. Och det lyckades alltid! På den tiden var det vanligt. Och de som körde hem en, bjöd man på kaffe. Tänk att mina föräldrar gick med på sånt!! Vi satt där i köket och drack kaffe och åt hennes bullar mitt i natten.

Mina storebror hittade flickvän så småningom, en som han ännu är gift med. Tonåren började vara förbi och allt började lugna ner sig varefter vi blev äldre. Jag hade några oseriösa, löjliga relationer som inte gick och inte kändes bra. Relationer på den tiden innehöll inget sex. Det skulle ha känts smutsigt och syndigt. 

Mina kompisar och jag hittade småningom ett annat gäng vi började hänga med. Det blev lugnare. Lite heligt. Många problem bollades som man inte var van med. Från att ha haft en ganska fri uppväxt med musik, teve och allt vad det innebar, förändrades jag och försökte bli som detta gäng. Det gick inte så bra. Det kändes väldigt fejk, men jag ville ju göra mitt bästa. Jag förlorade en god vän på grund av det. 

En kompis efter annan blev ihop med någon från gänget och till sist även jag. Så det gick som det brukar. Gifte mig, fick fyra barn på raden.

Pappa dog däremellan. En stor chock, sorg som satte väldigt djupa sår under en lång tid. Och det ändrade nog min syn på livet kanske.

Det var intressant att få barn så tidigt. Jag var så omogen. Och när barnen började skolan och allt vad det innebar, var jag väldigt dålig på att ta ansvar. Skolan för mig varit så negativ och jag önskar att jag hade varit bättre och smartare att finnas där för mina barn. 

När minstingen blev tre år, då var det ett måste att börja jobba. Jag var 31 år och hade aldrig tidigare jobbat på något företag. Jag hade varit hemma med barnen i 10 år. 

Jag fick ett jobb på ett båtföretag som hette Korsö Marin. Där målade vi skrov till Korsö-båtar, laminerade dem med glasfiber. Det var tufft och ohälsosamt jobb. Det var sällan vi använde skyddsutrustning. Mitt kiss luktade styren. Jag var förälskad dock i att jobba. 

Det gick inte så bra för företaget, så vi hjälpte till att laminera skrov för Finnmasters Grandezza.

Så det var en sorg när båtföretaget gick i konkurs efter två år. Då blev jag arbetslös. Jag insåg under denna tid att mitt äktenskap inte var något jag trivdes med och jag började fundera mycket på det. Jag sökte nytt jobb. Det var då som jag ringde Ole på Baltic Yachts. Så det är tack vare han som jag fick jobbet där. 

Jag började jobba i köket där. Hjälpte till när hon som hade hand om köket var gravid. Och jag trivdes verkligen bra! Så på köket jobbade jag väl två år. Under den tiden förändrades jag väldigt mycket. Väldigt mycket! Jag började få mer skinn på näsan. Jag mognade kanske. Fick ansvar. Kände att jag var duktig. 

I början av 2011 gav jag alla omkring mig en stor chock och även sorg när jag ville ha skilsmässa. Alla omkring mig var nog i chock. Ingen hade sett det komma. Jag undrar ibland hur mina barn verkligen tog det och vad som finns kvar i dem efter den chocken. Mina barn var då, 7 år, 9 år, 11år och 13 år. Jag kommer ihåg att när jag berättade för mina barn, så sade dottern, att kanske det är bra, för då blir det slut med grälen. Och jag insåg att det hade tärt på dem. 

Ibland undrar jag om det fanns ett bättre sätt att göra det på. Men då inser jag att det finns inte.

Jag vet att det står i Bibeln att det är synd att ta skilsmässa. Men jag tänker att man måste se på det från rätt sätt.

Så jag har en förklaring som gör det lättare för mig. Själviskt kanske, men det känns rätt. Och döm om min förvåning, när vi i somras var i USA, så började en herreman, utan att veta vem jag riktigt var, berätta det jag tänkt på.

När jag gifte mig som 21-åring. Då gifte jag mig för att det liksom hörde till. Jag hade inte Gud med mig den dagen, utan jag var så barnsligt omogen. Jag tänker att inför Gud lovade jag inget den dagen. Förstår ni hur jag menar? Så det var inte på riktigt.

Efter skilsmässan lade jag på en tuffare attityd. Jag var väl tvungen till det! Det var inte lätt. Varken ekonomiskt eller lätt att själv ta hand om fyra växande barn och att orka göra middag, hjälpa med läxor varje kväll efter jobbet.

Men folk skulle inte ha nån orsak att säg att man inte klarade det.

Jag visste ju att det var min egen väg och då fick det bära. Kunde inte brista. Måste vara tuff och hård och visa att jag klarar det!! 

Men jag minns även den tiden även som väldigt rolig och intensiv. Trots att det blev galet ibland. Det var sommaren 2011. 

Hösten 2011. Då förändrades precis allt! Nån hade hade nog ofta haft mig i deras förböner.

För hösten 2011 kom han seglande till Finland, till vår lilla stad, han som skulle bli mitt livs stora kärlek. 

Förstå det! Min älskling kom till Finland, till vår lilla stad i precis rätt ögonblick. Vem annan än Gud styrde våra vägar till varandra! Jag har ingen som helst tvekan. Det var Gud! Det var i precis rätt ögonblick!! Ännu idag när jag tänker på det, blir jag så ödmjukt tacksam. 

Det var alltså oktober 2011. Och jag jobbade på kök och städ den dagen när jag såg de coola männen komma ingående bredvid varandra. 

Det var jag som visade hur de skulle beställa mat och vad som erbjöds.

Jag minns inte hur det hela började. Men min jobbar-kompis, hon blev kär i en kille från besättningen. Så det blev att vi började träffa hela gänget ute på en drink, vi dansade, vi for på bio...en månad ungefär efter att vi träffat dem blev vi bjudna på Thanksgiving. 

Denhär kvällen var mina två yngsta hos mamma. Och när jag skulle hämta dem, erbjöd plötsligt kaptenen på båten, en väldigt stilig man, som var helt otroligt vänlig, verkligen en gentleman, han erbjöd sig att köra till min mamma med mig och hämta pojkarna. Min mamma sa dagen efter hon sett honom att den gentlemannen skulle jag nog fånga. 

Älsklingen och jag började träffas. Jag kommer inte ihåg hur det gick till, men jag gissade att vi textade varann. Så ibland kvällstid kom han på kaffe hem till mig och barnen. 

En kväll några veckor senare, bjöd han mig till det café som då hette Fredrika. Jag kände på mig, att det var något som höll på ske. Jag kunde inte riktigt reda ut mina känslor. Så vi satt där och pratade, Lite senare frågade jag ifall han visste om killen min jobbar-kompis var så kär i hade nå känslor för henne. Det kunde han inte svara på. 

Och jag önskar så, att jag hade bättre minne, så att jag kunnat memorera allt som hände därefter. Han undrade om jag tänkt på han och jag. 

Han berättade att han blivit överraskad över de känslor han fått för mig, eftersom han koncenterar sig så ofta på sitt jobb och att det varit tillräckligt.

Jag visste det! Jag hade känt på mig att denhär kvällen skulle bli spännade. 

Jag svarade ärligt att jag kände nog något för honom, men att jag hade bestämt mig för att inte ha någon relation. Men jag ville inte släppa det. Så jag sa till honom att vi kan försöka lära känna varann bättre och träffas mer och se vart det leder. Jag bjöd honom hem till mig till helgen 🫣😍

När vi lämnade caféet körde han mig hem, och tog vi en promenad. Vi höll varann i hand. Jag kände mig knasigt lycklig och väldigt trygg helt plötsligt. När vi gått en bit och vi svängde om för att gå tillbaka kysste han mig och det var helt otroligt!🤩

Vi promenerade hem. Jag undrade vad vi pratade om den kvällen.... jag kommer inte alls ihåg.

När helgen kom. Då kom han! Hem till mig. Vi tittade på en film. Pojkarna somnade i sitt rum. Så småningom höll vi varandras händer och det blev hett. Det blev helt magisk. Efter helgen fanns det ingen återvändo. Jag var fast😍❤️

Min första resa kan man kalla det. Gick till New York. Jag firade New Years Eve i Manhattan i New York med älsklingen. Jag sov igenom den. Med Justin Bieber och Lady Gaga som uppträdde bara några kvarter ifrån. Men spänningen över resan till USA, jetlag och spänningen och känslan att träffa älsklingen, gjorde mig så trött att vi somnade.

Jag var så lycklig och så förälskad!

Middag New Years Eve i New York 

Hotellet i Manhattan 

Hotellet 

Brooklyn 

Vi spenderade två dygn i New York. Vi träffade älsklingens syster, som bodde där i New York. Vi promenerade omkring. Sen körde vi till Newport. Där spenderade vi några dagar innan vi reste till Finland. 

Ett år senare. Oktober 2012. Då var segelbåten han kommit till Finland med klar för avfärd efter renoveringen. Jag visste ju att vi skulle fortsätta ses. Men självklart var jag lite orolig över hur det sko gå. Men älsklingen han lugnade mig alltid. Eller de gånger han orkade. Och visst hade vi det kämpigt ibland. Det finns tillfällen som var väldigt jobbiga och jag trodde att vi aldrig skulle klara det.

Distansförhållande är inte lätt. Men jag tror att vi behövde det. Vi behövde gå långsamt fram eftersom jag hade fyra barn hemma. Det var underbart varje gång älsklingen fick ledigt och kom hem. Eller när jag for och hälsade på honom. Ibland kom barnen med. 

2012 var året då jag flyttade från städ och kök som båtbyggare inom laminering. Det trivdes jag med om än det var tungt. Där jobbade jag i några år tills jag fick epoxy-allergi och inte kunde jobba med laminering längre. Då flyttade jag till lagret. Och där är jag ännu idag.

Året 2014. Köpte en lägenhet som vi flyttade till. Och för första gången bodde vi tillsammans! Började bygga hus.... åren flöt på.

Dottern åkte till Kimito och studera. Jag våndades över resorna dit.  Hon var ju så ung. Men hon älskade djur och ville inte studera i vår stad. En gång var tåget till Åbo försenat och hon missade sista bussen som for till Kimito från Åbo. Jag var helt i panik och skräckslagen. Jag ringde olika taxi-bolag. Till sist kom jag på att jag kunde boka ett hotellrum till henne. Hon var minderårig och jag bokade ett hotellrum till henne. Och medan hon gick till hotellet var jag skräckslagen och jag pratade med henne hela tiden i telefonen. När hon äntligen kom fram till hotellrummet grät jag av tacksamhet. Jag kommer ihåg att dottern inte var så nervös som jag. Jag tror hon aldrig kommer att förstå hur skräckslagen jag varden gången. 

Äldsta sonen studerade på maskin och metall och fick jobb här i stan inom yrket och har jobbat där sen dess. 

2019. Då gifte vi oss. Och gick med i Alpha några månader senare, i församlingen. Som förändrade våra liv till det bättre. Vår relation blev starkare och mer kärleksfull när Gud kom med i vårt liv. Det låter kanske som en kliché till den som inte tror på Gud. Men testa själv, så får ni uppleva att under sker.

Vigseln och bröllopsfesten hölls vid Merilä. Vi hade hyrt hela lägergården och även övernattnings-modulerna. För vi fick gäster hela vägen från USA. Älsklingens pappa, hans sambo, syskon, moster med man, farbror med fru kom. Det gjorde oss så lyckliga!

Vi flyttade in till vårt nybyggda hus våren 2021. Fick en ny familjemedlem hösten 2021. En labrador. 

Nu studerar en son på Aalto universitet, men knappast för länge till. Finska kurserna har förstört hans motivation och han har gett upp. Så jag hoppas varje dag att han ska komma sig upp ur grubban han just nu är i....sen minstingen, fortfarande är i armén i en månad till.

Året 2023 följde flera sorger för älsklingen när både hans pappa och mamma dog. 

2024 skaffade vi en till labrador. En halvbror till vår Finn. 

Det var en lång vinter och vi fick sommarvärme redan i maj. Båda sönerna har plats på Novia och studerar där från hösten.