Mirakel

Vädret är blåsigt idag. Har varit hundvakt mellan fredag och lördag. Lite spännande, men nu är dottern hemma igen efter ett dygn med kompisarna, så nu har jag överlåtit hunden tillbaka till henne. 

Jag skulle nog inte klara av att ta hand om en hund. Man ska ha tid och tålamod. Och det kommer in mera skräp och hundhår. Och sen när man ska iväg någonstans så blir den lämnad ensam.

Men om det finns någon i familjen som klarar av att ta hand om en hund, går det ju bra. 

Denna Labrador som dottern tar hand om, är 3 år och tränas att bli assistenthund. 

Molly är bra tränad redan, men inte fullt ut.

Jag hade idag tänkt börja städa skåp och förråd. Jag har en massa jackor, skor mm som vi inte behöver mer. Tror jag ska göra som en bekant och föra kläder till Nada-Nord.

Vi bor ju trångt, så det är onödigt att ta upp utrymmen med saker man inte behöver. 

Det är inte många dagar kvar. Snart har jag min älskling här och denna gång, stannar han. Nu börjar vi leva tillsammans, på riktigt.

Tänk att han såg något fint i mig! Det är obeskrivligt! Och tänk att jag fick jobb på det ställe, där han skulle dyka upp ett år senare. Min älskade amerikan! Jag är ödmjukt tacksam för att våra vägar möttes.

Det kommer alltid att kännas som ett mirakel!

Och han har gett upp så mycket för min/vår skull. Vilken kärlek! Jag hoppas jag kan återgälda det resten av mitt liv. Han är mitt allt och jag ska göra honom lycklig!