Jag har gjort det mÄnga gÄnger förr, men denhÀr gÄngen Àr nog den vÀrsta! Kanske för att vi Àr sÄ fÄ.
Ibland borde min blogg heta Klagovisorna.
Men dethÀr jobbet just nu tar sÄ pÄ mitt humör. Idag trodde jag pÄ riktigt att jag skulle bli tokig! Det Àr halt och dÀr ska man ligga och spackla och slipa, utan att rutscha ivÀg. Det betyder att du mÄste spÀnna hela kroppen för att hÄllas pÄ plats.
Jag tror jag helt enkelt börjar bli för gammal för dethÀr, men pÄ samma gÄng Àr jag rÀdd att byta eller studera annat. Vilken nolla jag Àr eller hur!
Jag tÀnkte inte gÄ in pÄ hur jag kÀnner mig nÀr fina herrar nu som dÄ tittar in och dÀr stÄr jag med spackel upp till öronen och ska pÄ nÄgot respektfullt sÀtt verka som en normal kvinna.
Men jag har ju iallafall omtÀnksamma mÀnskor jag jobbar med. Ta nu bara den unga killen som lÀgger sin hand pÄ min axel nÀr han ser hur jag kÀmpar och sÀger att det nog blir bra. Och det blir bÀttre bara vi kommer över dethÀr och kan börja laminera....
Det Àr tur att jag har Àlsklingen hemma för annars vet jag inte hur jag skulle klara dagen. Ledsamt bara att vi spenderar dagarna pÄ olika hÄll. Om 4 dar Äker han igen och vi vet inte exakt nÀr han kommer tillbaka hem. Jag borde ju vara van, men det blir faktiskt vÀrre varje gÄng han Äker.
