NÀr jag kom till jobbet sÄg ju alla genast att jag sÄg helt slut ut. Jag kan bara tÀnka mig hur usel jag sÄg ut.
Jag sov inte en blund igen.
Man har inte pÄsar under ögonen utan orsaker...jag vill bara gömma mig dagar som dessa.
Och nÀr det börjar dÄligt fortsÀtter det bara...dÄliga nyheter, dÄliga resultat, dÄliga beslut, dÄliga bestÀllningar, man blir osams med nÄn, och man kan inte riktigt förstÄ varför allt gÄr sÄ fel....
...och jag som den grubblare jag Àr, börjar undra varför man egentligen finns och vad man har för uppgift i dethÀr livet....och det mest ledsamma Àr nÀr man kÀnner att man inte bringar nÄt gott till livet.
