Så jag drog på mig min varma sköna morgonrock och for ut med honom, matade dem, drack kaffe och tog dem på en helt galen promenad som kunde ha slutat illa. Först var Spar över-entusiastisk över snön som kommit. Känslan när axeln nästan dras ur led.
Senare när jag gick längs med cykelbanan vid landsvägen, öppnade sig plötsligt oförklarligt knäppet från Finns halsband och han skulle ha kunnat springa iväg hur långt som helst.
Han är helt galen under våra promenader just nu. Det finns inget värre under promenader än när han känner lukten av honor som löper. Det är fruktansvärt!!
När knäppet öppnades såg jag en bil dessutom komma längre bort och jag skrek som en galning till honom att stanna. Jag blev rädd för att han skulle springa ut framför bilen. Inte bara för hans skull, men för bilistens.
Han ville först inte komma. Men han hittade något intressant att nosa på, så jag fick fast honom. Kanske tack vare löpande hona tänkte jag...
Ibland undrar jag om dessa hundar kommer bli min död. De gör mig så stressad och arg ibland under promenader...och jag har tappar tålamodet. Imorse tänkte jag att nu ska det bli en mysig söndagspromenad med nysnö. Glöm det!
När jag kom hem vilade jag en stund innan jag började städa. Det var vid niotiden när vi åt gröt som jag insåg att det är Allhelgona. Till kyrkan hann vi tyvärr inte. Vi var tvungna att istället sätta vinterdäck på bilen eftersom snö hade kommit under natten.
 |
| Mammas foto |
Det blåser väldigt mycket. Det uppmättes till och med orkanvind för första gången i Finland.
Ikväll gjorde vi rostbiff i ugn med morötter och lök, och potatis i airfryern. Det blev väldigt gott!
Idag insåg jag när jag tänkte på pappa som dog för över 20 år sen att jag har börjat glömma honom, alltså glömma hur han var som person. Det skrämde mig, men det var precis som att Gud ville påminna mig. Och han gav mig minnet av hur pappa satt vid orgeln och spelade och sjöng. Han älskade att spela och sjunga psalmer. Han verkligen älskade det! Och jag sjöng också med❤️