Gjuta bastugolv

Om det är hösten med mörkret och kylan, eller månen som fått mig att känna mig trött och eländig denna vecka kan jag inte lägga fingret på. På jobbet är det ju ändå inte så stressigt. Men hela jag känns bara så omotiverad. Jag sko allra helst ligga och mysa i värmen under en filt.

Igår var jag på astma uppföljning för andra gången. Det är ett år sen senast. Man gör  blåstesten, får en kurva som ger resultat och nu ska jag i två veckor göra blåstest och sen skicka in resultaten. Så fåse.

Igårkväll jobbade vi till halvelva på bastubygget och ställde iordning. För imårse klockan sju kom Jakobe med betong och en herreman som drog ut det. Han var duktig hade vi hört, så därför kontaktade jag honom. Älsklingens finska är: Kiitos och Ole hyvä, så det blev jag som ringde.

Men petnoga var herrmannen. Så petnoga, med alla frågor. Och finskspråkig. Vilket fick mig redan dagar innan nervös. För han frågade frågor med ganska bestämd röst och var krävande. Och jag hade svårt att svara ordentligt. Efter att ha talat med honom, beställde jag betong.

Det var lite spänning i mig under processen när cementbilen och han kom, med att få allt att löpa smidigt. Betong lär ju inte vänta ifall nåt går fel. Jag hade beställt mer betong än vad som räknades, men det blev ändå ca 5 skottkärror att mocka, vilket jag inte hade nåt emot, men ändå stressen. Ifall man hamnar och beställa mer, så blir det dyrt. 

Så när jag åkte till jobbet vid tio, var jag helt på botten, helt energilös. Jag kunde inte slappna av. Älsklingen stannade hemma och hjälpte herremannen. Som tur kom vi fram till att han kunde engelska ganska bra. Allt hade gått bra och nu har vi plast på betonggolvet. 

Fredagkväll till ära åt vi pizza och vilken skön känsla med Netflix och serien Travelers som avslut.