Jag har gjort det många gånger förr, men denhär gången är nog den värsta! Kanske för att vi är så få.
Ibland borde min blogg heta Klagovisorna.
Men dethär jobbet just nu tar så på mitt humör. Idag trodde jag på riktigt att jag skulle bli tokig! Det är halt och där ska man ligga och spackla och slipa, utan att rutscha iväg. Det betyder att du måste spänna hela kroppen för att hållas på plats.
Jag tror jag helt enkelt börjar bli för gammal för dethär, men på samma gång är jag rädd att byta eller studera annat. Vilken nolla jag är eller hur!
Jag tänkte inte gå in på hur jag känner mig när fina herrar nu som då tittar in och där står jag med spackel upp till öronen och ska på något respektfullt sätt verka som en normal kvinna.
Men jag har ju iallafall omtänksamma mänskor jag jobbar med. Ta nu bara den unga killen som lägger sin hand på min axel när han ser hur jag kämpar och säger att det nog blir bra. Och det blir bättre bara vi kommer över dethär och kan börja laminera....
Det är tur att jag har älsklingen hemma för annars vet jag inte hur jag skulle klara dagen. Ledsamt bara att vi spenderar dagarna på olika håll. Om 4 dar åker han igen och vi vet inte exakt när han kommer tillbaka hem. Jag borde ju vara van, men det blir faktiskt värre varje gång han åker.
