Men älsklingen och jag reser. Och ikväll förde vi Finn till hundpensionatet Brozhunters. Det var med ledsamhet och ångest i hjärtat vi lämna vår baby där. Det märks nog att han är en liten baby också. Han var så liten och rädd när han måste krypa in i buren där. Stackars liten.
Men det är förhoppningsvist precis vad han behöver för att få mer skinn på näsan. Men åå, vad jobbigt det var. Jag vet att älsklingen hade världens kval att lämna honom. Det är verkligen hans bästa vän❤️ och just nu vill jag bara hämta honom. Jag får riktigt ångest när jag tänker på att han måste sova ensam. Han som alltid sover med oss. Jag får tårar i ögonen och börjar storböla mitt i inlägget.
Det är inte det att jag inte tror han kommer att ha det bra. Nej! Det kommer han att ha. Men det kommer vara en stor chock för honom med förändringen att vara utan oss, som han är trygg med.
