Jag sträcker ut händerna lite väl ilsket och frågar männen som jobbar att vilken väg de riktigt tänkt jag sko ta?? (Som att världen gick under och att det var enda vägen jag kunde ta i hela stan till jobbet)
Stackars männen försöker vänligt visa att jag kan ta mig över en grön kulle, men jag inser i samma stund att om jag svänger om, och tar en liten omväg tidigare på cykelvägen så lyckas jag. Så jag muttrar något till svar om att njaa, och så cyklar jag MIN väg. De skulle minsann inte säga till mig på det vänliga sättet vilken väg jag skulle ta. Ja, ni hör ju precis vilken ragata till surtant jag är.
Dagen på jobbet gick snabbt. Jag hann inte med så mycket. Efter jobbet for jag och träffade syrran som är hemma. Tog hundarna med. Och det gick inte värst bra, så jag tänker att de är till salu just nu. Jag tänker på varför vi har satt oss i denna situation. Att ha hundar och hur enkelt det sko vara att inte ha. Ofta går den känslan om. Men inte idag.
