Inget hände, jag tjatade lite att de måste börja ställa sig i ordning….
Mjölken till varm O'boy satte jag på uppvärmning. Jag klädde på mig alla ytterplaggen, och jag sa till dem igen, att ställa sig i ordning, men de satt bara vidare och det skulle bara dröja nån sekund till….
Många, många minuter senare, som kändes som en evighet, sprängde mitt humör. Jag slängde av mig mössan, handskarna, skorna….sa till dem att, ja, vi åker ingenstans idag då. Fortsätt ni hela dagen att sitta inne, fortsätt tryck på telefonerna hela dagen. Jag ska göra precis likadant, sa jag.
Modersinstinkten var även på helspänn p.g.a att den vet att något är enormt fel när barnen växer upp med att sitta med näsan i en telefon.
Kanske man skulle testa en månad, helt utan elektroniska apparater….
När jag fått av mig alla kläder satte jag mig ner i min säng och började trycka på min padda.
Ni vet dendär känslan….butter och inåtvänd, trotsig….på samma gång ledsen över att man inte kan ta det lungt.
Men fart på pojkarna blev det iallafall. De klädde hastigt på sig och kom och gluttade i dörren….mamma, vi är klara nu….precis i den sekunden, känner man sig som värlens tölp.
Drog upp snoret och trotsigheten och klädde på mig alla ytterkläder igen en gång.
Kom ihåg mjölken, som kokade….var bara att hälla bort och botten i kastrullen var förstås svart.
Det blev ingen O'boy. Vi drog iväg, skidade en kort sträcka, skidorna var ganska klistriga i början, av det varma vädret.
Senare på kvällen var pojkarna på kalas. Så jag passade på för att åka och skida igen. I MIN takt denhär gången. Och äntligen fick jag staka på allt vad jag kunde. Resulterade i, att jag, igenom hela spåret grymtade och flåsade som en stinn oxe. Jag föll dessutom två gånger, eftersom balansen var helt ur kontroll när jag var så utmattad, och dessutom med en stil i spåret som Mamma Mu troligtvis har, gjorde inte heller saken lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar