Mera hus...☹️

Det är skönt nu när värmen kommer. Måsarna har återvänt och fasanen har som sagt redan skrikit en tid. Imorse när jag eldade i vedpannan borde jag ha fotat, när de två måsarna satt, som de sitter varje år på granntantens fallfärdiga villatak och myste. Det finns några brädor på taket var de bygger sitt bo.

Och som vanligt de svarta kajorna som dyker ner skorstenen strax bredvid. Varje år är det exakt likadant. Så där satt de strax intill varandra både måsparet och kajorna med huvudena ihop. Kärlek på hög nivå.

Det är inte bara de som kommer och bygger bo här. Så småningom, kommer på en liten tomt strax bredvid, fyra parhus. Den gamla villatanten är ilsken. Hon skriver inte under!! Jag förstår henne! Denna plats är hennes. Trots att villan är fallfärdig, och livsfarlig, full med skräp, är det en väldigt känslosam plats. Här bodde hon med sin man, som dog alltför tidigt och hennes barn. Hennes utvecklingsstörda dotter, som hon bryr sig mest om i hela världen och hur lycklig hon var här. Hon lyser verkligen upp när hon berättar om livet från den goda tiden de bodde här. 

Vi har inte ännu träffat de som ska börja bygga här. Men det är ju redan förstört ändå, så spelar det någon roll. Här ska vi inte bo så länge till. Det blev inte som vi tänkt. Det har jag ju skrivit tidigare. När vi köpte huset, var det skog här, överallt! Det var därför vi köpte det. Det fanns inte ens vatten eller avlopp! Så vi har eget. 

Men nu har staden dragit hit allt. Kommer ni ihåg när jag berättade att de sågade ner våra träd, stal tomt av oss och for även iväg med våra träd.

Nu har nästan all skog skövlats och resten huggs ner också så fort nästa börjar bygga. På vår tomt står skogen självklart kvar. Det närmar ju sig tjugofem hem som byggts, byggs. Så småningom kommer vi se oss om efter något annat. Jag älskar själva huset vi byggt, men jag vill inte ha folk så nära. Det stör mig verkligen!! Cykelvägen som går strax utanför, är väldigt populär. Jag känner mig verkligen inte bekväm. Jag vill kunna sitta ute, utan att folk går förbi var och varannan minut. Sån är jag! 

I sommar ska vi försöka hinna och hitta energi att bygga bastun klar. Sen får vi fundera på fortsättning....

... idag gick jag och sonen genom skogen med hundarna. Jag trodde inte den lille skulle orka och var beredd på att bära honom. Men han var full av energi. Trots det, bar jag honom ibland, så att han inte jobbade för mycket. Väl hemma fick sig båda två en dusch. Nu sover de gott.