...och en till jultÄrta smÀlter ner i munnen.
Jag cyklade hem frÄn jobbet igÄr och det gick inte sÄ lÀtt. Det spÄrade. Kommer ju smÄ snöflingor som dinglar ner hela tiden. Det Àr sorgligt att man inte orkar eller kan njuta av det vackra nÀr man cyklar hem. Man vill ju bara hem.
VÀl hemma tog vi en promenad med Finn. I skogen. I mörkret. Med vÄra lampor. Jag försökte med mycket möda plumsa genom snön lika snabbt, sÄ att jag inte lÀmnade för lÄngt bakom Àlsklingen och Finn som bÄda Àr kvicka i benen och sÄ kommer lilla jag hoppande som en hare efter dem.
Ăven idag tisdag, tog jag motvilligt cykeln. Det hinner gĂ„ mĂ„nga tankar nĂ€r man cyklar oplogade vĂ€gar. De Ă€r inte sĂ„ positiva. Dessutom föll jag av cykeln imĂ„rse. Men mjukt.
Jag cyklade ocksÄ hem pÄ oplogade vÀgar. Den sista strÀckan pÄ hundra meter Àr plogad.
IkvÀll tog jag Finn pÄ en lÄngpromenad. Det enda jag vill Àr att ta en lugn promenad med honom, men det gÄr inte sÄ bra.
