Imorse när jag vaknade kände jag bara att: "Näääe, nu måste du sakta ner. Såhär kan du inte plåga dig själv. Nu måste du vila!"
Har haft en vecka när min hjärna har varit ett riktigt nervvrak. Det har känts plågsamt i pannan. Man mår helt enkelt så uselt i hjärnan, att man även blir illamående. Det är svårt att förklara.
Jag har börjat lyssna på, "Stark genom klimakteriet" och alltså helt otroligt vilken viktig information man får av hon, Monika Björn.
Jag känner att jag måste lyssna om och om igen och skriva ner vissa saker.
En annan sak som jag fått lära mig. Jag har alltid sagt, att min hjärna inte fungerar om jag är stressad eller känner press. Jag kan inte koncentrera mig. Redan när jag gick i lågstadiet var det så. Om en lärare frågade mig något och ville ha svar, blev jag nervös och stressad om jag inte förstod eftersom jag var livrädd att läraren sko faktiskt se hur dum jag var. Ofta var det matematik. Men stressen, eller den press jag kände, resulterade att min hjärna slutade fungera. Hopplöst fall.
Och så för några dagar sen på en föreläsning med Lasse Gustavson, fick jag för första gången höra om det jag i hela livet känt av och pratat om flera gånger, om hur jag känt att min hjärna stänger av.
Den finns alltså på riktigt. En del i hjärnan som stänger av. Det är inte bara något jag tänkt. Den delen i hjärnan heter Hippocampus. Lasse berättade om hur den är. Hippocampus stänger av och man kan inte koncentrera sig. Jag kan inte förklara känslan när han berättade om det. Det kändes som att jag ville jubla av att höra det. Jag vet inte hur jag kan påverka min Hippocampus, men det är en tröst att veta att den existerar och man kan forska vidare. Det jag mest av allt sko vilja ha reda på, är väl varför just min Hippocampus varit så känslig...
