Jag kan känna lite bitterhet samtidigt som jag jobbar hårt, eftersom de som slutligen bestämmer om man får vara kvar eller ej, varken ser eller vet hur mycket man gör. Det känns även i luften och hörs små viskningar redan hur vissa mänskor beter sig av rädslan att bli uppsagd! Det är helt absurt!
Man kan inte börja reta upp sig över sina medarbetare och lägga dem i dålig dager för att rädda sitt eget skinn! Om man beter sig så kan det väl inte gå vägen? Eller är världen så rutten? Att det är så man tar sig fram, att höja sig själv för att rädda sitt eget skinn? Nej, ärlighet måste ju vara det som varar längst, eller hur??
Blir det jag som så småningom måste gå, då vet jag att jag gett 100% under de snart 9 åren jag varit där. För jag jobbar hårt och jag får ganska fort dåligt samvete om jag känner att jag inte bidrar med nåt. Både när jag laminerat och jobbat på lager har jag jobbat hårt. Och jag gillar att röra på mig och vill inte vara stilla.
Jag försöker inte säga att jag måste vara viktig eller betydelsefull. Det betyder bara, att jag ska vara precis lika mycket respekterad och är lika mycket värd som en som jobbar över mig.
Vad djup jag blev idag...pms gissar jag!
Hursomhelst så känner jag så många härliga mänskor på jobbet. Hur skulle jag klara mig utan de jag träffar varje dag?
Idag skrattade vi så mycket i lagret att tårarna sprutade när de värsta typerna var där. Värsta i snäll betydelse. De som alltid har sina historier och skämt och får dagen att bli ett stort soligt leende! Kommer verkligen att sakna dem!
Det blir som det blir. Man måste ta en dag i taget. Men livsförändring får en alltid att tänka till...men vilken tur att jag har min älskling som peppar och hjälper när jag får för oroliga tankar. Vad vore jag utan honom!!
