Delightfully difficult...

Ibland så undrar jag medan jag håller på med nåt som känns idiotiskt, hur jag hamnat där.

Idag ringde en chaufför och undrade om någon är på plats på jobbet, ca kvart över fyra eftersom han kommer så sent med nåt material. Eftersom jag inte vill förstöra någons dag, så sa jag till honom att jag skulle vänta där. 

Lite nervös blev jag när han talade om att lasten är sju meter långt!! Vad i helskotta (som Fridolf säger) kunde det vaa???

Kom fram till att det var int så farligt, när jag fick reda på att det var flera paket på dedär metrarna. Och jag fick även reda på vilket material det var så jag kände mig tryggare.

Det började bra, men jag ogillar att köra den större trucken och jag var även tvungen att lägga de längre gafflarna på. När jag var nästan klar, så stannade trucken. Utan gas! Skit!! Ringde Jussi smått nervöst! Som tur svarade han och guidade mig igenom bytet av gasflaskan. Det gick ju smidigt trots allt! Så efter det lyfte jag de sista lådorna av lastbilen. 

Okej. Tackade chauffören och släppte iväg honom och jag började lasta in alla lådor i hallen och vid dethär laget häver snön ner. Efter lite om och men har jag alla sju lådor inne. 

..jag menar, huh, känner mig riktigt okvinnlig!! När jag tittar mig i spegeln ser jag ju ut som en kvinna, om än trött och sliten, men jag vill känna mig kvinnlig och inte manlig alls!!!! 

Jag tycker det är lite förnedrande på nåt sätt, att känna sig okvinnlig. 

Nåja, efter att jag var klar och stämplade övertid ut vid halvsex, och inte hittat min ena fingervante, cyklade jag hem påpälsad med mössa, ytterkläder och arbetshandskar, medan snön knäppte mig skarpt i ansiktet under cykelfärden. Men det sket jag fullständigt i. Jag hade det ändå ganska bra och kände mig varm och go, medan kvinnan jag passerade i sina strumpbyxor och kjol hade det mycket värre, jag tyckte så synd om henne.
Konstig ironi i det hela!