När vi köpte huset, var det ett lungt ställe, obebodd kan man säga. De närmaste åren, kommer det enda vi hör, vara husbyggande och med alla verktyg och maskiner det innebär. Och om det kommer att komma 50-70 hus dit, det oljud som kommer vara här?!? Då blir det rena rama storstan. Helt tvärtemot vad vi ville ha!!
Och den nya vägen intill huset som staden byggt?? Där kommer dagligen bilar och kör igenom, TROTS!! att det är cykelväg!! Vi har ögon på oss från alla håll och det är nåt vi INTE ville ha, medan staden tyckte att vi vinner på lotto! Vilket dumt uttryck!!!
Det vi ville ha, var ett hus, på ett lungt, fridfullt område. Så vi får nog bygga klart dethär, sälja det och glömma Jakobstad och bygga hus nånstans vi vet med säkerhet vi får vara ifred! Men den dagen, kommer jag att storgråta, för dethär huset har vi byggt med egna händer i blod, svett och tårar och förstås glädje däremellan.
Igårkväll dock, fick vi känna glädje istället, när vi for till mammas, firade venetiansk där. Vi grillade. Träffade glada mänskor. Jag hade raketer och smällare som vanligt, för jag gillar det. Igår hade jag ganska tråkiga smällare dock.
Jag cyklade även en sväng till min mosters, för jag ville se min kusin, som fått sin förstfödda.
Det var så härligt när jag cyklade in på gårdsplanen! Jag fick en återblick till när jag var liten. På samma sätt och ställe parkerade jag min cykel, och gick in i huset på samma ställe. Och jag kom plötsligt ihåg, med en förtjusning och överraskning, att jag ofta drömmer, om dethär. Att jag går in i huset, som jag så ofta gjorde när jag var liten, precis som jag gjorde igår. Nog är det ju härligt att få känna igen sig, från när man var ett litet barn!!
...träffade min moster och hennes man och flera av kusinerna. Fick se min kusins nyfödda bebis, som var så söt! Det blev en snabbvisit, man vill ju vara försiktig i dessa tider. Även hennes äldre syster har en nyfödd. De är så små dessa knyten!❤
Det händer mycket. Min son som skulle övernatta igår hos en kompis, de spelar data-spel när de träffas. Däremellan gick de den korta vägen för att beställa mat från Korv-Görans. Nånstans på vägen var det ett eländigt huligan-gäng, Jakobstad igen, där det tydligt finns en massa huliganer numera.
Varför föräldrarna inte vet om hur deras barn beter sig, förstår jag ju inte, men nån från gänget kastar en större smällare, så att den landar precis vid min son och smäller. Det piper i öronen, ett annat gäng i närheten, skriker till huliganerna och försöker förstå vad som händer. Det blev en hel del verbala svordomar.
Sonen får huvudvärk, kommer hem. Jag ser på honom hur tagen och förskräckt han är. Han är blek. Han har svårt att svälja och hålla masken. Och då vet jag att det var en ordentlig smäll. Jag kramar honom några gånger....frågar hur det känns, säger att han måste säga till, om det börjar kännas konstigt nånstans. Han sover gott, tror jag iallafall. På morgonen är han nog i gott skick iallafall. Inga brännskador eller tinnitus....
...idag, söndag. Fortsätter jobba på huset. Fixar golvlistarna. Försöker fixa det som jag inte var nöjd med. Dottern ringer, hon låter förkyld, men inser att hon gråter. Hon har hittat hennes älskade katt, vid sidan av vägen, överkörd och död. Inga yttre skador, lite blod i örat, tyder på inre blödning....
...dottern och hennes kompis, kommer hit. Vi bygger en liten en trälåda. Gräver en grop och begraver den söta katten i vår lilla skog. Dottern är röd i ögonen av att ha gråtit mycket....jag plockar ihop en bukett av blåklockar, den satte hon sen på gravplatsen....
....det har varit en känslosam helg....
Igårkväll dock, fick vi känna glädje istället, när vi for till mammas, firade venetiansk där. Vi grillade. Träffade glada mänskor. Jag hade raketer och smällare som vanligt, för jag gillar det. Igår hade jag ganska tråkiga smällare dock.
Jag cyklade även en sväng till min mosters, för jag ville se min kusin, som fått sin förstfödda.
Det var så härligt när jag cyklade in på gårdsplanen! Jag fick en återblick till när jag var liten. På samma sätt och ställe parkerade jag min cykel, och gick in i huset på samma ställe. Och jag kom plötsligt ihåg, med en förtjusning och överraskning, att jag ofta drömmer, om dethär. Att jag går in i huset, som jag så ofta gjorde när jag var liten, precis som jag gjorde igår. Nog är det ju härligt att få känna igen sig, från när man var ett litet barn!!
Det händer mycket. Min son som skulle övernatta igår hos en kompis, de spelar data-spel när de träffas. Däremellan gick de den korta vägen för att beställa mat från Korv-Görans. Nånstans på vägen var det ett eländigt huligan-gäng, Jakobstad igen, där det tydligt finns en massa huliganer numera.
Varför föräldrarna inte vet om hur deras barn beter sig, förstår jag ju inte, men nån från gänget kastar en större smällare, så att den landar precis vid min son och smäller. Det piper i öronen, ett annat gäng i närheten, skriker till huliganerna och försöker förstå vad som händer. Det blev en hel del verbala svordomar.
Sonen får huvudvärk, kommer hem. Jag ser på honom hur tagen och förskräckt han är. Han är blek. Han har svårt att svälja och hålla masken. Och då vet jag att det var en ordentlig smäll. Jag kramar honom några gånger....frågar hur det känns, säger att han måste säga till, om det börjar kännas konstigt nånstans. Han sover gott, tror jag iallafall. På morgonen är han nog i gott skick iallafall. Inga brännskador eller tinnitus....
...idag, söndag. Fortsätter jobba på huset. Fixar golvlistarna. Försöker fixa det som jag inte var nöjd med. Dottern ringer, hon låter förkyld, men inser att hon gråter. Hon har hittat hennes älskade katt, vid sidan av vägen, överkörd och död. Inga yttre skador, lite blod i örat, tyder på inre blödning....
...dottern och hennes kompis, kommer hit. Vi bygger en liten en trälåda. Gräver en grop och begraver den söta katten i vår lilla skog. Dottern är röd i ögonen av att ha gråtit mycket....jag plockar ihop en bukett av blåklockar, den satte hon sen på gravplatsen....
....det har varit en känslosam helg....
