För en gångs skull hade jag väckarklockan på. Halvåtta steg jag opp imårse. Vi skulle och göra smörgåsar till begravningen av min granne. Det var runt 800 smörgåsar vi gjorde, både med lax och med skinka. Men vi var många energiska och det gick snabbt.
Senare åkte jag iväg med min mamma till kyrkan. Jordfästningen började klockan 14. Mamma och vi syskon med familjer skulle sätta en fin blombukett på kistan. Mamma ville inte fara ensam upp till altaret så jag lovade att gå med dit. Jag blev så nervös när det närmade sig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag såg på mamma att hon var lite nervös hon oxå, så det gjorde det inte lättare. Men vi kom fram till altaret iallafall och jag visste inte riktigt hur man skulle bete sig:/ Mamma läste det som stod på buketten och jag satte ner den på kistan. Det gick snabbt allting, lite väl snabbt, men är man nervös så då vill man bara ner i bänken tillbaks.....
Vad har tagit åt mig?? Jag har alltid varit nervös, men det tycks bara bli värre ju äldre jag blir.
Livrädd att man ska göra bort sig, när man har ögon på sig.
Är det inte sjukt va? Man borde ju verkligen hedra den avlidna helt, men när man är ett nervvrak då blir det lite stelt.....
Vi följde efter de anhöriga till gravplatsen och senare till minnesstunden.
Jag tycker speciellt synd om grannpojken som ofta tillbringade sin tid med farfar och som han nu förlorade. Det är sorgligt....
På minnesstunden kom man ju ihåg den avlidna och berättade olika minnen. Jag har vetat att han reste ofta över till Ryssland osv. Lastbilar fulla med mat och kläder. Tulltrubbel för det mesta, men han gav inte opp. Han ville hjälpa de som hade det svårt och det gjorde han utan att få betalt för det. Han var en riktig hjälte! Och det finns inte många av dem. En man som varit med honom på flera resor berättade att det borde finnas en staty på torget av den avlidna på de ställen han hjälpe mänskor i nöd, så viktig var han för dessa mänskor.....
