Hårfärg

Idag satte jag in en ny hårfärg och lite moloken är jag över att tappa slingorna. Men det verkar som att det inte går att köpa en kombination mer av hårfärg och slingor.
För att slippa en dyr färgning på 100e, gav jag denna gång endast 10e.
Om jag dock får panik. och inser att färgen är makalöst eländig när det väl lagt sig, ringer jag till varje frissa i stan för att få en ledig tid för slingor….hoppas jag slipper lindrigt undan.

Spänningen stiger för varje dag som går. På fredag är det en stor dag. Men jag ska hålla er i spänning. Det sprattlar i hjärtat och jag ser fram emot tonåringarnas miner när, ja, ni får veta det på fredag:)

Hoppas veckan går fort, och att jag hinner med allt jag behöver och inte glömmer nåt viktigt!:)

Hur i allsin dar ska jag bärga mig!!

Dendär kossan

Har haft en riktigt lugn och harmonisk helg….ibland…ja…förutom igår förmiddag, och kväll, när mitt pms-humör nådde botten. Vi skulle ut på skidor, men pojkarna verkade inte ha så bråttom. De satt i allsköns ro och tryckte på sina telefoner, som vanligt med svaret att jo, strax, jag är snart klar.
Inget hände, jag tjatade lite att de måste börja ställa sig i ordning….
Mjölken till varm O'boy satte jag på uppvärmning. Jag klädde på mig alla ytterplaggen, och jag sa till dem igen, att ställa sig i ordning, men de satt bara vidare och det skulle bara dröja nån sekund till….

Många, många minuter senare, som kändes som en evighet, sprängde mitt humör. Jag slängde av mig mössan, handskarna, skorna….sa till dem att, ja, vi åker ingenstans idag då. Fortsätt ni hela dagen att sitta inne, fortsätt tryck på telefonerna hela dagen. Jag ska göra precis likadant, sa jag.
Modersinstinkten var även på helspänn p.g.a att den vet att något är enormt fel när barnen växer upp med att sitta med näsan i en telefon.
Kanske man skulle testa en månad, helt utan elektroniska apparater….
När jag fått av mig alla kläder satte jag mig ner i min säng och började trycka på min padda.
Ni vet dendär känslan….butter och inåtvänd, trotsig….på samma gång ledsen över att man inte kan ta det lungt.

Men fart på pojkarna blev det iallafall. De klädde hastigt på sig och kom och gluttade i dörren….mamma, vi är klara nu….precis i den sekunden, känner man sig som värlens tölp.
Drog upp snoret och trotsigheten och klädde på mig alla ytterkläder igen en gång.
Kom ihåg mjölken, som kokade….var bara att hälla bort och botten i kastrullen var förstås svart.
Det blev ingen O'boy. Vi drog iväg, skidade en kort sträcka, skidorna var ganska klistriga i början, av det varma vädret.

Senare på kvällen var pojkarna på kalas. Så jag passade på för att åka och skida igen. I MIN takt denhär gången. Och äntligen fick jag staka på allt vad jag kunde. Resulterade i, att jag, igenom hela spåret grymtade och flåsade som en stinn oxe. Jag föll dessutom två gånger, eftersom balansen var helt ur kontroll när jag var så utmattad, och dessutom med en stil i spåret som Mamma Mu troligtvis har, gjorde inte heller saken lättare.

Strax vid mållinjen föll jag handlöst igen och jag muttrade fula ord. Mannen som kom på skidor i samma stund, tänkte nog garanterat i sitt stilla sinne, att dendär kossan borde nog sitta hemma och titta på Days of our lives…