Som vanligt när man flyger, drar man i sig andras baciller🤧 och denna gång lyckades jag göra det på flyget hem. Älsklingen sa skämtsamt, att det är nog eftersom jag sov med öppen mun i både flyg och tåg och jag tror han har rätt. Så jag har haft flunssa igen och nu har jag blivit bättre, men tror hostan kommer att följa med en tid.
Kommer ihåg hur vi när vi var yngre och tog foto av mamma när hon sov med öppen mun. När kamerarullen, som då blev framkallad, och fotona kom med posten och hon såg fotot bland andra foton, kan ni förstå hennes reaktion som togs emot med blandade känslor.
Denna helg hade vi tänkt göra så mycket, men det blev inte av. Älsklingen bytte till sommardäck tillsammans med sonen. Men igår började även han känna av flunssa. Men ännu mår han ganska bra.
Så jag tror vi kan fara till högmässan idag, men ifall jag får en hostattack måste jag bara stiga upp och fara ut på toaletten och hosta.
På tal om högmässa, hade jag en sån upplevelse i USA att jag vet inte hur jag ska tolka det, för att inte såra någon. Men jag känner så starkt att det var fel.
Jag var taggad och tyckte det var spännande att få åka till en katolsk kyrka på mässa. Jag har varit på katolsk mässa tidigare, men då hade jag kanske inte ännu fått den relationen med Gud som jag har idag.
Nu är höjdpunkten i mitt liv när vi åker till kyrkan om söndagarna. När man får samlas med andra som tror och känna gemenskapen, det är så värdefullt.
Nåja, vi kommer in i den katolska kyrkan, och vi sätter oss ner och jag börjar bläddra i den tjocka boken med allt innehåll om vad som händer i mässan. Älsklingens syster undrar om jag kommer upp till nattvarden, men jag hade det på klart utav respekt till katolska kyrkan kunde jag inte gå till nattvarden. Och just där var jag helt okej med det.
Men när det närmade sig nattvarden kom en riktigt ledsen stämning över mig och jag fick kämpa med tårarna för att inte börja gråta. Jag bad Jesus om förlåtelse för att jag inte skulle ta emot bröd och vin. Bad om förlåtelse för att jag lyssnade till människors regler och inte till Hans vilja, vilket fick mig så ledsen att jag satt där och krampaktigt kämpade för att inte brista ut i gråt. Älsklingen såg att något var fel och han frågade hur jag mådde. Jag kunde bara skaka på huvudet, för att visa att något var fel. Han tog min hand....
...eftersom jag blev så bestört och ledsen, förvånad över min reaktion av de val jag tvingades göra, blev jag också frustrerad inombords, vilket gjorde mig ännu mera ledsen. Frustrationen över hur vi människor beter oss mot Gud. Alla dessa olika församlingar. Vi tror på samma Gud, men vi skapar våra egna regler. Hur kan någon annan än Jesus ha rätt att säga till mig, om jag inte är välkommen? Jag tror på Jesus och allt det Han gick igenom där på korset. Jag tror på syndernas förlåtelse i Hans blod. Vem av oss har rätt att säga till någon annan människa, du har inte rätt till det?
Jag älskar katolska kyrkan och allt vad det innebär, med det som predikas, alla lovsånger, familjen, podcasts av katoliker, som ger mig så mycket. Men just där i högmässan, kände jag mig så utanför, trots att jag delar samma tro. Kanske det var det som gjorde mig så ledsen.
Jag undrar vad Gud tänker när Han ser på oss. Jag vet att Han är glad för varenda en som tror på Honom, men han är nog ledsen över de regler vi har, som skapar osämja med varandra.
Viktigast är ändå i slutändan, att älska varandra, att kunna förbise vad som orsakar ledsamhet mellan varandra. Genom att tänka att Gud älskar oss, att Han gav sin son för att rädda oss. Vilken kärlek!
