Palm-sågardag

Det finns skickliga hårt arbetande folk här. De kommer med sina enorma pickup-bilar och en stor lastbil och kapar av de äldre palmbladen. Männen, är klädda från topp till tå trots hettan. Jag som inte är van med denna värme, kan inte förstå hur de klarar av det. Runt huvudet och ansiktet har de lindat en halsduk, förmodligen för att inte dra i sig allt damm som kommer. 

Sen så kommer de med sina stegar och motorsågar. Motorsågen som hänger från sidan på deras byxor. Lägger stegen mot palmens stam, klättrar högt upp och börjar såga så att palmbladen, rättare sagt palmkvistar, flyger ner. Och snabba är de. Så, föreställ dig själv, ståendes på en stege flera meter, lutande mot en trädstam, med motorsåg i din hand och börja såga. Dessutom ska du vara täckt med kläder, från topp till tå i 30 graders värme.

Lite skillnad på hur annorlunda det är hemma. På jobbet får jag knappt klättra en meter uppför en stege. Det är lite skrattretande att tänka på, när man ser hur dessa drar fram. 

När de är klara, slänger de palmkvistarna på sina huvuden och drar iväg med dem. De går från hus till hus och gör likadant. 

Detta område vi är på, ser husen ganska lika ut. Och det är ganska strikta regler för att hålla det snyggt. Man får t.ex inte ha en öppen pickup truck, utan man måste isåfall ha ett tak över lastutrymmet. Bilar ska helst inte parkera på gatan, och nattetid är det förbjudet. 

De som bor här, är pensionärer, så det är mest äldre som bor här. Husen är vackra. 

En golfbana finns i närheten, en bland många. Många pensionärer ser man på banorna varje dag. Och de många golf-bilarna. 

Nu är det sista natten här. Men jag vill verkligen inte fara hem. Jag ser allt detta vackra omkring mig. Sol och värme varje dag. Trevliga mänskor. Hjälpsamma mänskor. Hemma väntar köld och massor av snö. Jag har inte hunnit tänka så mycket på alla därhemma. Men nu när jag gör det saknar jag dem. Och Finn. Jag undrar hur han reagerar när vi hämtar honom. Vill han ens komma hem igen? Han har haft det så bra! Jag saknar honom också. 

Trots att vi åker härifrån vid lunchtid imorgon,  är vi inte hemma förrän vid niotiden torsdagskväll. Så det blir en lång resväg från Miami, med stopp både i Köpenhamn och Stockholm. Men tåget rullar oss hem denna gång. För strejken tog ju slut. Skönt. Jag gillar inte Krombi-kråkan.