Hundarna

Jag grät nästan floder igårkväll över våra hundar som just nu befinner sig på ett hundpensionat. Jag ser framför mig när vi lämnar av dem, hur Spar tittar på mig med ledsna ögon och ylar, och försöker säga till oss, att vi hör ju ihop, lämna oss inte....

...vi ska vara borta i en vecka och det gör ont att lämna dem. Jag grämer mig att vi gör såhär mot dem. De är vana att ligga i soffan tillsammans med oss när vi sitter och ser film. Och de sover om nätterna tryggt i vårt sovrum i sina egna bäddar. Visst försöker de hoppa upp i vår säng, men vi puttar ner dem tillbaka. De ligger på golvet i köket när vi äter. De är med oss hela tiden när vi är hemma. Varje morgon när älsklingen lyssnar på "Bible in a year", ligger de där vid hans fötter och vilar. 

Men nu, ligger de ensamma mitt i natten, i en bur på ett hundpensionat och det gör mig så olycklig. Jag vet ju att de klarar sig. Men jag klarar inte av att tänka att de ligger där ensamma, utan oss. 

Visst hade de kunnat bo hemma, men jag ville inte lägga press på sonen och dottern. Men de kanske hämtar dem redan på fredag, lördag. Vi får se.