Igår fyllde älsklingens syster 50år. Så vi sände en fin blombukett till henne. Det grämer mig att vi inte storfirade henne när vi var där. Jag borde ha bakat en tårta! Men vi var ju iallafall tillsammans och firade med middagar med mera.
Det är kyligt här hemma. Imårse när jag steg ut på trappan var det is.
I min kalender har jag upp datumet, på när älsklingen anlände till jobbet med segelbåten. Det är nu 10 år sen. 24 November samma år, firade vi Thanksgiving med gänget. Den kvällen gav älsklingen mig skjuts hem.
Först hämtade vi de två yngsta barnen som mamma tog hand om den kvällen. Mamma blev helt till sig när hon såg hur denna gentleman betedde sig. Hon sa att han skulle vara perfekt för mig. Jag minns inte hur jag tänkte, men tror inte att jag då hade nån sån tanke. Jag kände ju knappt honom. Men visste att han var en sann gentleman.
Vi fortsatte umgås hela gänget. Vi hade Bbq's, vi var på Bio med mera. Jag undrar ännu. Jag har en känsla, av att älsklingen såg rakt igenom mig. Annars, skulle han inte varit intresserad. För just då, när vi träffades, var jag inte Guds bästa barn. Jag försökte göra tvärtom mot vad jag var uppfostrad till.
En kväll på café bara han och jag, en promenad en höstkväll på Furuholmen, en kyss, en helg tillsammans....
....jag brukar säga, att han nog räddade mig. Jag undrar vilken person jag sko ha varit idag, om jag inte träffat honom.
Visst hade vi det kämpigt de första åren. Vi lärde ju känna varandra under tiden vi var tillsammans. Plötsligt hade han mig och fyra barn. Och finländarna är helt annorlunda än amerikanerna, när det handlar om känslor, jobb och respekt. Men, medan åren gick blev det bara bättre.
Efter att vi gifte oss och gick en kurs i Alpha, har det svängt till nåt som är svårt att beskriva! Den kärlek vi har är helt underbar och jag hoppas vi alltid får vara såhär lyckliga som vi är nu. Det är inte bara han och jag. Utan vi har även Gud med, som ger oss denhär kärleken och lyckan.
