Dagen har varit enormt jobbig pÄ grund av dÄligt humör. Den laminering vi gör nu Àr tÄlamodsprövande och nÀr man försöker fÄ det att bli bra och det bara kÀnns blÀÀ sÄ gör det inte dagen bÀttre.
Min hjÀrna pumpar mig med negativa tankar i varje minut. Jag Àr arg pÄ allt, precis som nÀr ett barn ligger pÄ golvet och skriker och inte fÄr som det vill.
Jag skrek ju inte, jag var bara tyst med mitt rubbade humör.
Men nÀr hormonerna tar över min kropp, precis som den svarta giftet tar över Spiderman, dÄ faller man dit.
Dessutom var jag sÄ extremt lÄngsam. Det Àr otroligt intressant, men Àven ledsamt att inse hur mycket man pÄverkar andra nÀr man Àr nere och trött.
NÄgon nÀmnde om vilken begravnings-stÀmning det var. NÄgon drog en vits. Inget av det lÀttade min stÀmning.
Jag började sakta inse att min dÄliga dag drabbade alla andra. Det Àr ledsamt.
VÄr arbetsledare kom in i hallen och genast lade han mÀrke till att det var nÄgot som inte stÀmde. Han kÀnde nog spÀnningen i tystnaden eftersom han pÄpekade det.
Eftermiddagskaffet gjorde mig pÄ bÀttre humör och vi blev klara med den dystra lamineringsfasen.
NÀr dagen var över var alla nöjda, glada och pratsamma igen.
Bodypump trÀning har jag varit pÄ ikvÀll. Tungt men skönt.
