För en gÄngs skull hade jag vÀckarklockan pÄ. HalvÄtta steg jag opp imÄrse. Vi skulle och göra smörgÄsar till begravningen av min granne. Det var runt 800 smörgÄsar vi gjorde, bÄde med lax och med skinka. Men vi var mÄnga energiska och det gick snabbt.
Senare Äkte jag ivÀg med min mamma till kyrkan. JordfÀstningen började klockan 14. Mamma och vi syskon med familjer skulle sÀtta en fin blombukett pÄ kistan. Mamma ville inte fara ensam upp till altaret sÄ jag lovade att gÄ med dit. Jag blev sÄ nervös nÀr det nÀrmade sig att jag inte visste vart jag skulle ta vÀgen och jag sÄg pÄ mamma att hon var lite nervös hon oxÄ, sÄ det gjorde det inte lÀttare. Men vi kom fram till altaret iallafall och jag visste inte riktigt hur man skulle bete sig:/ Mamma lÀste det som stod pÄ buketten och jag satte ner den pÄ kistan. Det gick snabbt allting, lite vÀl snabbt, men Àr man nervös sÄ dÄ vill man bara ner i bÀnken tillbaks.....
Vad har tagit Ät mig?? Jag har alltid varit nervös, men det tycks bara bli vÀrre ju Àldre jag blir.
LivrÀdd att man ska göra bort sig, nÀr man har ögon pÄ sig.
Ăr det inte sjukt va? Man borde ju verkligen hedra den avlidna helt, men nĂ€r man Ă€r ett nervvrak dĂ„ blir det lite stelt.....
Vi följde efter de anhöriga till gravplatsen och senare till minnesstunden.
Jag tycker speciellt synd om grannpojken som ofta tillbringade sin tid med farfar och som han nu förlorade. Det Àr sorgligt....
PÄ minnesstunden kom man ju ihÄg den avlidna och berÀttade olika minnen. Jag har vetat att han reste ofta över till Ryssland osv. Lastbilar fulla med mat och klÀder. Tulltrubbel för det mesta, men han gav inte opp. Han ville hjÀlpa de som hade det svÄrt och det gjorde han utan att fÄ betalt för det. Han var en riktig hjÀlte! Och det finns inte mÄnga av dem. En man som varit med honom pÄ flera resor berÀttade att det borde finnas en staty pÄ torget av den avlidna pÄ de stÀllen han hjÀlpe mÀnskor i nöd, sÄ viktig var han för dessa mÀnskor.....
