Söndag och stor förhoppning

Igår vaknade jag tröttsamt, men utan stegring. Vi for till Erikssons på höst-sale. Motorsågskedja och lite annat smått hitta han.

Men jag var fortfarande så utan energi. Helt typ, det går int att beskriva. När vi kom hem vilade jag och älsklingen började på med att lägg en bromspedal i 18-åringens bil. Min stegring åkte dit mot 37,2.
Kände hopplösheten komma.

Efter att jag vilat, måste jag göra något, så jag bakade en enkel kanelbullekaka.

KANELBULLE-SOCKERKAKA

Söndamorgon och sov ganska dåligt.
Ack ändå!! Jag känner mig som en riktig sjukling när jag beskriver mina dagar såhär...jag är ju trots allt i gott skick!

Och jag talar som jag sko vara döende...men det är ju bara denhär stegringen som är så seg. När jag känner energin jag annars har komma tillbaka, då ska jag minsann börja leva livet igen, och springa ärenden hit och dit med snabba steg! Och faktiskt idag, hittills, känns det bra! Och hoppas det fortsätter så!!