Obehag

Kvällskifte har jag nu börjat med igen. Det är en konstig känsla att vara ensam på förmiddagarna. Kvällsskifte är absolut inte mänskligt, iallafall inte när man bygger båtar. Igårkväll blev det dessutom övertid och det var på riktigt synd om oss alla. Gammal som ung. Alla var så trötta och det resulterar i att man helt enkelt inte får lika bra resultat. 

Vår bil har gett upp för tillfället. I måndags när jag kom från jobbet hade olja börjat rinna ut från motorn. Inte en droppe olja fanns i motorn när jag skulle köra iväg igår till jobbet. Oljestickan var torr och på garagegolvet var oljepölen svart och eländig. 

En annan historia från igår som inte kändes så bra. Jag fick skjuts hem med unge Viktor eftersom han kör samma rutt. Jag steg av vid en korsning eftersom jag har bara ca 200m att gå därifrån och jag ville inte att han skulle köra extra. 

I samma stund som jag steg av kom en bil från höger full med "puggar" i och körde väldigt långsamt. Jag började gå och bilen fortsatte mot trafikljusen och trots att det var grönt ljus halvt stannade den. Förstås började jag gå snabbare. Har väl sett för många thrillers att jag blivit inbillningssjuk. 

När jag kom in på cykelbanan som går till våran väg hörde jag en bil komma från bakhållet. Klockan var ju nästan halvtolv, en tisdagkväll. 

Och knappt vågade jag titta, och min känsla blev inte lättare när jag märkte att det var samma bil. Den fortsatte rakt fram i sakta mak men jag var redan in på våran väg och jag började springa smått för att komma ännu närmare hem. Jag var rädd att de skulle svänga om och komma in på den väg, jag svängde in på.

Man drar en lättnadens suck när man låst dörren och är på insidan.

Jag kunde ju inte somna eftersom jag gick på högvarv efter jobbet och händelsen. Och jag började ju förstås ligga och tänka på om något hemskt skulle ha hänt mig om jag skulle ha haft längre väg att gå.

Trots allt var det nog säkert bara några trötta pojkar på väg hem från jobbet de också.