Ligger hemma i sĂ€ngen och kĂ€nner Ă€nnu av Covid. Det blev en annorlunda resa till USA denna gĂ„ng. Ălsklingen bokade resan nĂ€r han visste att det skulle dröja innan han kom hem. Och jag tĂ€nkte att jag fĂ„r en chans att se min svĂ€rmor. Men hon avled pĂ„ nyĂ„rsafton. Det var nog den sorgligaste nyĂ„rsafton jag nĂ„nsin upplevt, tĂ€nkte jag, nĂ€r jag ensam gick och lade mig till ljudet av andras glada firande och kĂ€nde mig verkligen ledsen. Ălsklingen dĂ€r över med sin sorg och att jag inte var dĂ€r hos honom.
Jag fick skjuts av dottern till tÄget pÄ NyÄrsdagen. KÀnde mig lite torr i halsen, och undrade varför jag Àtit sÄ mÄnga av mina favoritgodis Rollo, dagen innan. Ibland nÀr man Àter mÄnga grÀddiga toffegodisar blir man sÄ törstig. Eftersom jag alltid lyckas lirka mig undan flunssan, tack vare Arctic Nutrition, vitaminerna jag tar varje morgon, sÄ tÀnkte jag, att ifall nÄgot Àr pÄ gÄng, kommer min kropp att ta hand om det innan det bryter ut. Jag brukar ha vÀldigt bra motstÄnd. Dagarna innan hade jag ju spenderat nÀstan ensam pÄ jobbet. Dessutom tyckte jag mig inte ha varit omkring sÄ mÄnga mÀnskor de senaste dagarna. Kanske det var dammet undrade jag. Jag torkade ju alla hyllorna, pÄ jobbet, som var fyllda med svart damm.
Jag tog tÄget till flygplatsen frÄn Kokkola. Det gick inte sÄ mÄnga tÄg, NyÄrsdagen till Àra. SÄ dÀrför tog jag tÄget frÄn Kokkola. Det var kallt dÄ redan ute. TÄgresan gick ÀndÄ bra. Det var bara en gÄng vi hamnade och backa tillbaka eftersom vÀxeln brÄkade i kölden. Men jag kom fram i god tid till flygplatsen. Jag hann Àta en sen lunch och steg pÄ flyget strax efter 16 och 16:55 lyfte vi.
Jag satt bredvid en ung tjej frÄn New York och hon var sÄ övervÀldigad av sin resa som hon hade gjort i Levi. Hon hade inte Äkt slalom, men Husky safari. Och hon pratade om hur vackert allting varit. Jag berÀttade att vi borde ju ocksÄ ha varit i Lappland, men att vÄra planer Àndrat drastiskt. Resten av flygresan tittade jag pÄ en film och försökte sova.
Klockan var sju pĂ„ kvĂ€llen, i USA, nĂ€r vi landade. Hemma var det tvĂ„ pĂ„ natten. Ălsklingen hĂ€mtade mig och de kommande dagarna spenderade jag med honom och hans bror. Jag kĂ€nde mig Ă€nnu helt okej följande morgon, dock hade nog en flunssa smygit sig pĂ„. Men jag jobbade aktivt med att hjĂ€lpa till med huset. Jag torkade damm och stĂ€dade.
Jag borde ha fattat att lÀgga munskydd pÄ innan jag steg pÄ flyget. Med det verkar som att ingen bryr sig mer. BÄde pÄ tÄget och flygresan var jag överraskad över hur nÀstan varenda en snörvlade och hostade. Och att inte folk fattar Ànnu, efter allt, att man nyser och hostar i armbÄgen och inte rakt ut. Det var först pÄ torsdag, som jag tog ett covid test, tanken hade aldrig slagit mig, men eftersom det skulle bli begravning, sÄ testade jag mig. Och bÄda testerna jag gjorde kom ut positivt. SÄ jag blev vÀldigt ledsen och frustrerad pÄ mig sjÀlv över mitt slarv. Jag kunde ha varit försiktigare. Men Àlsklingens syster som Àr sjuksyster gav mig nÄgra munskydd som var bra, sÄ jag kunde vara med dÀr pÄ begravningen.
Begravningen var fin. Ett helt otroligt vackert kapell. Saint Dominics chapel. MÄlningarna pÄ takbalkarna var sÄ vackra.
EfterÄt bjöds det pÄ bagels, muffins med kaffe. Sen körde vi och hela begravningsföljet till gravgÄrden i Brooklyn. Det tog oss nÀstan tvÄ timmar med all trafik. PÄ grund av trafiken kör alla i följet med varningsljus pÄ.
Green-wood Cemetry frÄn 1838, 193ha. Det var en helt annan upplevelse av gravgÄrdar. HÀr hemma, parkerar du bilen och gÄr de fÄ metrarna till graven. DÀr kör du med bil fram till graven. Och hela platsen Àr sÄ stor att man kör vilse. I USA köper man sin gravplats, kanske ocksÄ hÀr hemma? Den gravplats vi skulle till hade funnits mÄnga mÄnga Är i familjen. Gravplatsen var fin. En liten kulle med sluttande grÀsmatta. DÀr strax intill hade svÀrmors syster begravts bara ett par Är innan.
Vi körde hemÄt och bÄde Àlsklingen och hans brorsa började kÀnna av en flunssa pÄ kommande. Jag kommer nog aldrig att glömma dethÀr. Att jag gav dem Covid. De hade redan tillrÀckligt att jobba med i sin sorg. Den kvÀllen bestÀllde vi grekiskt och satt och Ät i hotellets sal. Vi satt ju sjÀlvklart ifrÄn de andra medan vi Ät. Och beundrade den vackra julgranen.
De följande dagarna bara gick. Ălsklingen som alltid fĂ„r en riktigt hemsk hosta vid förkylning fick det Ă€ven denna gĂ„ng. Varje hostattack skar i mitt hjĂ€rta. Och som hans nĂ€sa rann. Vi skaffade te, citron och honung och det hjĂ€lpte. Hans bror fick muskelvĂ€rk, men slapp att ha en elĂ€ndig hosta och snuva.
NÀr vi igÄrkvÀll körde mot flygplatsen var vi bÄda sÄ ledsna. Tiden tillsammans hade inte varit tillrÀcklig. Nu dröjer det kanske tvÄ veckor innan han Àr hemma. Det finns en del att ordna efter allt. Jag kom hem igÄrkvÀll, finsk tid var det redan 8.1. Konstigt att sÀga att jag flög hem igÄrkvÀll frÄn USA och att jag kom hem igÄrkvÀll, men tidsskillnaden gör det.
NÀr vi hade en timme kvar av flygresan började jag kÀnna mig illamÄende. Jag borde kanske inte ha druckit kaffe som drack strax innan. En molande huvudvÀrk hade satt sig och ville inte ge med sig. Jag satt pÄ toaletten pÄ Finavia en god stund. MÄdde pyton resten av dagen. Visste inte om jag skulle spy. Men jag försökte slappna av och andas. Mitt huvud nickade till mÄnga gÄnger under tÄgresan hem frÄn Helsingfors. Dottern hÀmtade mig och Finn satt i baksÀtet och gav mig flera blöta pussar.
Jag eldade, duschade och somnade nog. Vaknade och hade stegring. KÀnner mig inte alls i form Ànnu. Det Àr ju trots allt, bara fyra dar sen jag testade positivt för Covid.
Dagen har gÄtt till vila och hundpromenad. Men just nu ikvÀll har jag ingen feber och Äker nog till jobbet imorgon.
