Jag kan kÀnna lite bitterhet samtidigt som jag jobbar hÄrt, eftersom de som slutligen bestÀmmer om man fÄr vara kvar eller ej, varken ser eller vet hur mycket man gör. Det kÀnns Àven i luften och hörs smÄ viskningar redan hur vissa mÀnskor beter sig av rÀdslan att bli uppsagd! Det Àr helt absurt!
Man kan inte börja reta upp sig över sina medarbetare och lÀgga dem i dÄlig dager för att rÀdda sitt eget skinn! Om man beter sig sÄ kan det vÀl inte gÄ vÀgen? Eller Àr vÀrlden sÄ rutten? Att det Àr sÄ man tar sig fram, att höja sig sjÀlv för att rÀdda sitt eget skinn? Nej, Àrlighet mÄste ju vara det som varar lÀngst, eller hur??
Blir det jag som sÄ smÄningom mÄste gÄ, dÄ vet jag att jag gett 100% under de snart 9 Ären jag varit dÀr. För jag jobbar hÄrt och jag fÄr ganska fort dÄligt samvete om jag kÀnner att jag inte bidrar med nÄt. BÄde nÀr jag laminerat och jobbat pÄ lager har jag jobbat hÄrt. Och jag gillar att röra pÄ mig och vill inte vara stilla.
Jag försöker inte sÀga att jag mÄste vara viktig eller betydelsefull. Det betyder bara, att jag ska vara precis lika mycket respekterad och Àr lika mycket vÀrd som en som jobbar över mig.
Vad djup jag blev idag...pms gissar jag!
Hursomhelst sÄ kÀnner jag sÄ mÄnga hÀrliga mÀnskor pÄ jobbet. Hur skulle jag klara mig utan de jag trÀffar varje dag?
Idag skrattade vi sÄ mycket i lagret att tÄrarna sprutade nÀr de vÀrsta typerna var dÀr. VÀrsta i snÀll betydelse. De som alltid har sina historier och skÀmt och fÄr dagen att bli ett stort soligt leende! Kommer verkligen att sakna dem!
Det blir som det blir. Man mÄste ta en dag i taget. Men livsförÀndring fÄr en alltid att tÀnka till...men vilken tur att jag har min Àlskling som peppar och hjÀlper nÀr jag fÄr för oroliga tankar. Vad vore jag utan honom!!
