Home to stay...

Fredagen har varit trevlig och jag  har fått skratta hjärtligt åt alla skämt. Jag gillar fredagar! Alla är glada och skämtar när man vet att helgen kommer!

Ikväll ska jag köra pojkarna till en ungdomssamling. Medan de är där ska jag kanske tvätta bilen. 

Helgen går i väntandets tecken. För på söndag kommer älsklingen hem. Senast han åkte var 1 april, då hade han varit hemma i 2 veckor. Nu är det 1 månad sen jag kom hem, från USA, då jag var där hos honom.

Under 1 år har han varit borta. 

4 veckor åt gången, 2 veckor hem, 

4 veckor borta osv. Det projekt som sko pågå i 4 månader blev 1 år.

Jobbigt för honom att flyga och ändra om tidszonen på 10 timmar. Men nu lämnar han det projekt han jobbat på i San diego och kommer hem. Telefonkontakten har varit godmorgon hos ena och godnatt hos den andra. 

Man missar livet tillsammans. Jag har känt sorg när jag tänkt på att de han jobbar med får vara i hans vardag varje dag och inte jag. 

Livet är bara för kort för att ha distansrelation....jag är ofta rädd och orolig att det ska bli så en sån vana att vara utan varann att man inte behöver varann mer....eller att man sku bli som främlingar...

Jag borde ju vara van med distansrelation när han jobbat månader i Newport, Karibien, Palma, veckor i Port Adriano....men jag blir aldrig van med distansrelation.
Han har jobbat som kapten i många år. Seglat över Atlanten många gånger. Och är utbildad ingenjör och just nu, både det och projektdragare.

...han har det lättare än jag. Han tänker inte så mycket på att det är jobbigt. Själva jobbet tar upp hans tid. Han är så otroligt kunnig och smart. Jag undrar om det finns något han inte vet hur fungerar.
Jag tror att med all den kunskap han har, så måste man få använda den.
Han gillar att läsa och lära sig nya saker. Jag förstår inte hur mycket visdom en mänska kan ha. Han är så smart! Och om man inte får använda den kunskap man besitter går man sönder inombords. 

Han tar situationen som den är och gör det bästa av det. Alla behöver få ekonomin att rulla. Han är bra på att pigga upp mina sorgsna tankar med sin mjuka söta röst. Men visst har det varit tufft för honom oxå när jag bara varit deppig. Inte orkar han alltid vara glad då heller.

Jag får frågan var och varannan dag på jobbet. Är Jim hemma nå? Och för det mesta suckar jag och säger nej. Men jag hoppas det ändrar nu.