Marianne Käckos bok

Denhär boken har jag läst senast. 

Ja, jag läser inte så ofta, men ibland så får jag ett litet sug nånstans att det vore kul med  en bra bok.

Jag tror att många utav er har läst den. Och har ni inte måste ni!

Det är en bok som lämnar en med många känslor och eftertankar.

Man blir bedrövad, chockad och ja, rädd när man inser hur sinnet råddar till det för en mänska och hur fel tankarna kan bli när man slutar äta. Tänk att det kan bli så fel att mat blir ens största fiende. Och värsta fienden för den anorexi-drabbade är troligtvis mänskan, som tvingar dem att börja äta igen. 

Jag önskar att ingen skulle behöva gå igenom något sådär jobbigt som anorexidrabbade Katarina i denna bok gjorde, men det är ledsamt, det är så många som kämpar med exakt samma sjukdom, anorexia. 

Tålamodet och kämparglöden mamma Marianne hade under de åren då dottern var sjuk, är en mammas instinkt och glöd. Man kan känna hur hon slåss med näbbar och klor och instinkten som säger till när hon vet att nåt är fel. 

Man kan känna hur uppgiven hon känner sig när det inte går framåt. 

Nåja, nu är jag trött, men boken är en sån som lämnar på hjärnan. En sån bok är en bra bok.

Nu ska jag sova....

Sov gott:)