Måndag gör en gammal

Måndagar går så fort. Om varje dag gick så snabbt, skulle man fort bli gammal.
Nians morgonkaffe kom riktigt fort på. Så fort att jag nästan blev förskräckt. Ibland känns det ju helt enkelt magiskt när klockan går fort när man är på jobbet.

Tisdagar brukar vara helt annorlunda. Den långsammaste dagen på hela veckan.
Men sen jag kom till Baltic-byn har dagarna gått fort.

Hemma grubblar jag över dottern som inte ännu hittat jobb. Jag får panik. 17-årige sonen har varken hittat praktikplats eller sommarjobb. Jag grips av panik att tänka på att de skulle gå hem hela sommaren. 

Livet är hårt. Inte konstigt att man blir lite av en pessimistisk när man tycker att alla andra lyckas men inte egna.

Jag vill att alla i familjen ska lyckas och ha ett underbart hälsosamt liv. Min hjärna fungerar ganska långsamt och det tar tid tänka ut saker.  Jag önskar ingen en hjärna som min. Det gör att livet blir svårare och jag kommer alltid fast jag inte vill, att avundas och känna frustration mot dem som har lätt att tänka och förstå.

Jag kommer alltid att vara den som tar sig fram genom livet med att jobba hårt fysiskt.

Ibland känns det surt, men då tittar jag omkring mig på jobbet och har de bästa jobbarkompisarna i samma position som jag. Då känner jag mig ödmjuk.