Meningslöst

En sak är säker. Ifall jag inte hade någon jag älskade, ingen jag behövde bry mig om, skulle jag nog jobba med roligt jobb. Jag skulle bo och jobba i nåt varmt soligt land. Jag sko se till så att jag hade ett jobb jag trivts med och verkligen inte jobba heltid. Och jobba i olika länder.

Idag är jag riktigt less på mitt jobb. När jag cyklade hem, undrade jag hur jag är så idiotisk, att jag jobbar där jag jobbar. Det ger ju mig ingenting!! Jag tillbringar åtta timmar i ett lager som inte har något fönster och en ful gammal truck bredvid mig som läcker olja. Var det verkligen dethär jag drömt om?? Självklart har jag vänner där, men det betyder inte att man behöver jobba kvar med nåt som känns meningslöst.

Mässkär

Våran Finn är nog av en egen kaliber!! Gårdagens promenad till Mässkär var obegripligt spännande. Han kunde inte behärska sig och var som i vansinnig glädjepanik hela tiden. Det var en skön promenad, men på kvällen kände jag mig helt utmattad. 

Idag måndag var vi till hundparken och sålänge han får springa lös går allt bra. Han lekte helt fint med andra hundar.

Jag har sån muskelvärk igen. Jag var på lördagsmorgonen på Bodypump och har skippat igen några veckor. Och det ger samma resultat varje gång jag hoppar över. Det gör så ont, så ont i mina muskler att jag knappt kan gå.

Men cyklade till jobbet. Jag sov inte så bra, men jag tänkte att jag testar cykla nu när det blivit lite varmare. Astman kände jag kanske inte av så mycket. Men jag var nog helt slut och utmattad hela måndagen. Nu ska jag ta Finn på en kort promenad.

Denhär nya medryckande låten sko man ju gärna träna till. Sätter den till min spellista.

Solig vinterdag

Idag är en solig vinterdag. Och vi kom oss ut på en promenad på isen. Finn fick springa lös och han trivdes. Tills han hittade ett par på promenad som han ville följa istället för oss. Sen åkte han i koppel igen och han förstod inte varför. Han är ganska trög hund att förstå saker trots att han är labrador.

Om han var smart sko han ju inte sätta sig själv i klistret.

Vår kvällspromenad igår och Finn trotsade.
Han tänkte väl vänta här tills hans husse kom hem..

Köldproblem

Idag är det onsdag. Runt -10 grader Celsius därute. Det är vackert under dagen när solen tittar fram och den vita snön gör allt vitt och rent. 

I måndags var det ännu inte så kallt. Kanske runt -5. Det går bra att cykla på cykelbanan. Det är bra plogat. Så jag cyklade. Men min kropp satte stopp, för några dagar framåt när det är kallt. Min astma tål inte ansträngning i köld. I måndags fick jag inte tillräckligt luft när jag cyklade till och från jobbet. Kvällstid när jag cyklade hem, cyklade jag så lungt. Men jag flåsade och kippade efter andan.

När jag väl kom hem var jag totalt utmattad och hade en värk med tryck i mina lungor och det kändes som att de ville explodera. Självklart gjorde det mig skrämd. Så nu har jag inte vågat cykla resten av veckan. I lördags på gymmet, så sprang jag ju på löpbandet och det gick hur bra som helst.

 

Ännu följande dag kände jag mig lite utmattad. Sen natten till onsdag kom nästa problem. Jag sov dåligt. Och det kändes som att när jag äntligen somnat, ringde väckarklockan. Och jag var så arg! För jag var så trött! Jag var arg på kaffebryggaren, jag var arg på gröten som ska kokas och det tog för länge. Jag var arg för att avfallet luktade skit, ja, jag var så arg på allt! 

När älsklingen rastat Finn och kom in och vi satte oss ner och äta gröten, frågade han hur jag mådde och då började tårarna bränna bakom ögonlocken. Och när han insåg hur jobbigt jag hade det just då,  tvingade han mig i säng tillbaka. Jag försökte säga att det går inte. Jag kan inte lämna hem från jobbet, för att sova! Det låter ju helt vrickat. 

Men jag insåg att han hade rätt i allt det han sa. Precis som min chef sa. Att hälsan går nog före jobbet. Så jag somnade nog eftersom jag drömde. Vid tio steg jag upp och kände mig bättre. Så då åkte jag till jobbet. Jag var nog som i en dimma resten av dagen. Men jag blev riktigt ledsen att jag missade en god vän som var på jobbet, medan jag hade sovmorgon. En som jag lärt känna genom älsklingen. 

Ikväll fick jag reda på att minstingen som är i militära, hamnar kanske på ett år. Om det blir så, och han inte kan ändra det, blir han en undersergeant inom militärpolis. Det sko säkert vara bra för honom. Han skulle nog säkert bli som en ny kille med mer självförtroende. Men vi får se!

Vintern tillbaka

Sonen fick 31h ledigt från militären efter att de varit på en veckas läger. Och så bra att storebror då bor i närheten, så att han kan åka dit. Att komma hem går på ca sju timmars resande, bara en väg. Så det skulle ha varit jobbigt. Så nu har han spenderat söndagen hos storebror. 

De har gjort middag här med ris och kycklingwok. Vilka duktiga gossar!!❤️

Hemma har denna helg varit ganska lugn. Älsklingen har nån släng av flunssa. Men ändå inte så hemsk. Ikväll har vi ätit igen världens godaste pizza.

Tidigare har vi promenerat med Finn. Hur vackert är det inte ute nu. Helt otroligt underbart!

Här är fredagens middag som älsklingen gjorde!

Blommor från blombuketten jag fick,
vändagen till ära.

Igår var jag och tränade på Ole fit. Det kändes så bra! Nu kommer ny vecka. En ganska intensiv sådan gissar jag. Uppdatering av det program vi använder, så allt kommer kännas nytt. 

People help the people

Idag höjde jag summan på det jag betalar till UN:s WFP. Snälla betala även ni en lite summa varje månad till nån organisation, som du vet att du kan lita på. Jag skäms att jag betalar så lite. Men ändå får jag svar därfrån att min lilla gåva hjälper.

Såhär står det i mailet:

Dear Carina,

You may remember my message a short time ago. It was about the devastating impact of the global food crisis on the world’s most vulnerable people.

Eleven-month-old Ahmed is among them. He lives in Somalia, where conflict and the longest drought in 40 years have pushed people to the brink.

With your support, we have been doing everything possible to keep famine at bay, but the situation remains critical.

People are dying. My colleagues on the ground have told me about children who do not survive the journey to find help.

With your regular gift, you are providing a lifeline to people facing hunger globally. You helped scale up our work to reach record numbers in 2022 – over 140 million people.

But we’re already being called on to do more in 2023 – especially with emergencies like the recent earthquakes in Türkiye and Syria, which left many thousands of people without a home and facing hunger.

With food prices at a 10-year high, the coming months will be a time of extreme jeopardy for people around the world who are struggling to feed their families.

WFP’s Early Warning Watch List is showing a high risk of new crises in Sudan, Ethiopia and the Central African Republic.

Your regular gift shows your commitment to fighting hunger. Month-by-month, you provide vital on-going support for lifesaving programmes. But the number of people facing acute hunger is increasing. So is the cost of delivering lifesaving food assistance.

In the months ahead, you could enable one more child like Ahmed, one more family, or one more community, to receive the lifesaving food assistance they need to survive. I can’t finish without thanking you once more. Your support is critically important at this time, and a great source of hope. Whatever your decision today, we’re grateful to you for being part of our team and sharing our commitment to fighting hunger. With my best wishes,

Halcyon Garrett  UN World Food Programme

WFP Thank you for supporting

Ibland tappar jag verkligen modet när jag inser vilka egoistiska, elaka, dumma, irriterande, oförståndiga, kyliga, bittra vi människor är. Speciellt när vi bor i ett land med fred och borde bara så enormt tacksamma och glada. Vi har mat på bordet och frihet att röra oss. Trygghet. 

Och ändå så är vi bittra!!!!

Vi har ett krig som pågår, var människor tvingats fly eller lever i misär. Och för att inte tala om jordbävningen, fattigdomen i världen och allt elände det orsakar.... medan vi här hemma gnäller för att vi inte har en bättre telefon, bättre jobb, bättre allt....det är så uselt att jag skäms!!

Det är dessa saker som skrämmer mig!! Hur länge har vi rätt, att ha det såhär bra, då vi int inser hur  lyckosamma vi är! För nog känns det minsann att vi lever på gränsen. Vi människor, det kan bara inte vara såhär lätt för oss!! Att vi lever såhär, helt kyligt stela och int bryr oss i det som kallas omtänksamhet och kärlek. 

God knows what is hiding in those weak and drunken hearts
Guess you kissed the girls and made them cry
Those hard-faced Queens of misadventure
God knows what is hiding in those weak and sunken eyes
Fiery throngs of muted angels
Giving love but getting nothing back, oh

People help the people
And if your homesick, give me your hand and I'll hold it
People help the people
Nothing will drag you down
Oh, and if I had a brain, oh, and if I had a brain
I'd be cold as a stone and rich as the fool
That turned all those good hearts away

God knows what is hiding in this world of little consequence
Behind the tears, inside the lies
A thousand slowly dying sunsets
God knows what is hiding in those weak and drunken hearts
Guess the loneliness came knocking
No one needs to be alone or sinking

People help the people
And if your homesick, give me your hand and I'll hold it
People help the people
Nothing will drag you down
Oh, and if I had a brain, Oh, and if I had a brain
I'd be cold as a stone and rich as the fool
That turned, all those good hearts away

Nah, nah, nah, nah, nah, ooh
Nah, nah, nah, nah, nah, ooh

People help the people
And if your homesick, give me your hand and I'll hold it
People help the people
Nothing will drag you down
Oh, and if I had a brain, Oh, and if I had a brain
I'd be cold as a stone and rich as the fool
That turned all those good hearts away

Vändagen

Igår var jag till Kokkola och Terveystalo. Jag var redo för att fara dit och och ta bort Mirena som sattes in för över ett år sen. Men då började jag ändå inse när jag körde dit att det problem jag hade före Mirena ville jag självklart inte ha tillbaka. 

Men allt detdär som stört mig efter Mirena ville jag få bort. Trots att det inte var så eländigt. Konstigt nog hade det dagarna innan mitt besök till Terveystalo, faktiskt blivit bättre. Så när jag kom in till rummet, så sa jag som det var. Att jag kanske förhastat mig, och hon gav mig goda råd. 

Och som tur är allt okej. Mirena sitter på sin plats. Så den får nog sitta där i några år till.

Jag har varit väldigt upptagen på jobbet dessa två dagar. Men det går bra! Ikväll blir det Alpha som vanligt på tisdagkväll. 

Världen firar Vändagen, Valentine's Day.

Dragsvik

Fredagmorgon startade vi klockan fem på morgonen, jag och älsklingen och körde till Dragsvik. Vid Nylands brigad skulle soldaterna idag svära faneden. Det är ca 6,5h till Dragsvik. Varför vi tog bilen var för att vi skulle sova i Tammerfors på hemvägen och göra ett besök på Ikea. Vi behövde nya påslakan.

Dottern tog hand om Finn och han hade nog de bästa dagarna i sitt liv när han fick vara med sin bästa vän Olof.

Så fredag vid tolvslaget kom vi fram till Nylands brigad. Sonen som bor i Esbo kom han också därifrån. Han var entusiastisk att göra återbesök till armén. Han var ju där på 2021. 

Och äldsta sonen var där 2019.

Och här är minstingen. Vid 0:08 är han den som  närmast i rutan. 

Så vi spenderade vår dag där från tolv till fem. 

När dagen på brigaden var över tog sonen bussen tillbaka till Esbo. Det var roligt att han hade möjlighet att komma.

Vi körde sonen till tåget. Han fick ju åka hem och ville självklart inte komma med oss. Han ville ju hem. Så äldsta sonen hämtade honom från tåget hemma och det var roligt att de fick spendera tid tillsammans.

Vi körde till Tammerfors, det grämde mig att jag var så dum och inte fattade att vi kunde ha haft sonen med oss hela vägen till Tammerfors. Och släppt av honom där på tågstationen.

Vi kom till Tammerfors vid halvåtta och åkte till hotellet vi bokat på Unity. Vi släppte av våra saker och for till Napoli och åt pasta.

Och efter middagen åkte vi till hotellet och så skönt att få lägga sin ner i sängen med de sköna rena mjuka sängkläderna efter en varm dusch.

Vi sov till halvnio.

Efter morgonmål körde vi till Ikea och köpte påslakan, en krukväxt och annat smått.

Vi startade hemåt klockan ett och stannade vid Parkano för mat och sen vidare hem.

Vi kom hem vid sex på kvällen. Hämtade Finn, som verkade lite chockad, deprimerad att ha blivit tvungen att ta farväl av Olof, eller var han bara trött efter all lek.

Nu är det söndag och vi sitter här i soffan efter att ha varit på promenad efter vi ätit pancakes. Om några timmar kör jag sonen tillbaka till tåget som tar honom tillbaka till militären. Ni får gärna be för honom att han blir frisk eller tänka på honom. Han mår bättre, men hostan han har låter eländig. Så jag tackar alla ni som gör det med ödmjuk värme.

Idag känns det som att jag kanske ska baka bullar och banankaka. Vi får se....

Sömnproblem

Jag får nog ta och göra något åt min sömn. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Imorse när jag vaknade, var jag så trött att jag tänkte, ifall jag sover lite längre, far senare till jobbet, funkar det? Men nej, förstås inte! 

Man kan inte fortsätta sova, trots varje ven skriker att man inte ska stiga upp. Jobbtid från 7-15:30. Och om jag inte åker till jobbet, så finns det ingen som öppnar dörren till varumottagningen. Och ingen som hjälper folk med saker jag måste hämta till dem med mera. Så det går inte att fortsätta sova, trots att jag är så trött.

Men idag ringde jag till Pihlajalinna och ska se om jag får några goda tips. Jag vägrar att ta sömnmedel. Melatonin har jag testat, men det funkar inte. 

Jag cyklar ju till och från jobbet, oftast, tränar och dricker endast kaffe på morgonen när jag stiger upp. Promenader med Finn varje kväll. Så det borde ju inte vara brist på en aktivitet.

Jag känner ju nog, att det är hjärnan som inte kan koppla av. 

No snow in Helsinki

Halvnio på fredagmorgon steg vi på tåget mot Helsingfors.

Framme i Helsingfors vid halvett. Till lunch blev det hamburgare från snabbmatsrestaurang. Men det är nog det värsta man kan lägga i munnen och äta. 

Efter det gick vi till hotellet Scandic Hub. Checkade in och sen gick klockan fort. Vi hann in en sväng till nån butik innan vi mötte pojkarna på tågstationen. Minstingen såg frusen ut. Oj!! vad han frös!! Och vem skulle inte det, med en t-skjorta, en skjorta och tunn jacka som han är tvungen att ha på sig när han kommer på loma. Jackan är som en tunn sommarjacka. Det är ju horribelt.

Inte nog med att han frös, var han sjuk igen. Han blev sjuk för en månad sedan och har varit sjuk sedan dess. Mitt hjärta brast av att se hur uselt han mådde. Han fick iallafall komma hem från mili och vila. Vi for direkt och äta italienskt med pasta på Vaelsa. Och efter det åkte vi alla åt varsitt håll. Mamma och jag till hotellet, sönerna och dottern till Esbo var ena sonen bor och lillebror till Tölö. Man kommer enkelt med Metron till Esbo. Mamma och jag for en sväng i bastun.

Lördagsmorgon så vaknade mamma och jag vid sju. Vi klädde på oss och gick ner till hotellets morgonmål som var helt bra! Efter det for vi på stan. Tills de andra vaknade och mamma och jag tog Metron till Esbo. Och sen hoppade vi på buss från Iso Omena, och några minuter senare, hoppade vi av bussen, var sonen bor.

Där satt vi en god stund. Militärsonen satt och var halvt förlamad av flunssa. Han orkade inte ens tala. Det sved i mig att se hur dåligt han mådde, hur trött han var. Så han ville lämna och vila medan vi åkte en sväng till Iso Omena. Senare åt vi risotto och räkor där på Deliberi. Och hämtade mat hem till sonen och sa godnatt. Sen åkte mamma, jag och lillebror tillbaks, in till Kampen. Lillebror for hem och vi for i bastun igen på hotellet. Sen började vi se på Hunger games.

Söndagsmorgonen började vid nio med morgonmål. Sen packade vi våra väskor och vilade. Efter tolv år tog vi spårvagn 10 till lillebror i Tölö och spenderade sista timmarna där. Även mina barn kom från Esbo. Snaggade håret på militärsonen som hade 38,5 graders feber. Sen på åkte vi alla hem. Mamma, dottern och jag tog halvfem tåget hem. Sonen tog tåget tillbaka till militären, sonen till Esbo 

På måndagen fick sonen äntligen antibiotika. Bihåleinflammation. Så nu ber och hoppas jag på att han ska få bli frisk. Dethär är inte lätt för honom.

Jag ber ofta för alla mina barn. Jag ber att Gud är med dem och tar hand om dem.

Helsingfors

Idag är det fredag, på en torsdag, för mig. Imorgon är jag ledig och då åker vi till Helsingfors. 

Vi ska shoppa och äta gott, träffa båda mina söner, träffa brorsan. Mamma och dottern kommer också.

Så minstingen kommer från armèn och tar sin permission i Helsingfors. Och studerande sonen från Esbo. Lillebror från Tölö. 

Dottern och minstingen sover hos studerande sonen i Esbo och vi äldre på hotell🤗

Imorgon halvåtta på morgonen startar vi med tåg. Säkert blir det lunch och sen shopping. Ska bli så kul. Bara jag orkar bra. Jag har inte sovit en blund på två nätter nu. Kanske för att månen är så stor och nästan full  Trots att jag tog Melatonin igår. Så nu behöver jag verkligen få sova kommande natt.

Jag önskar jag skulle veta vad göra när man inte hittar sömnen.

Om jag minns, ska jag fota av vår lilla resa....