Har haft en riktigt lugn och harmonisk helg….ibland…ja…förutom igĂ„r förmiddag, och kvĂ€ll, nĂ€r mitt pms-humör nĂ„dde botten. Vi skulle ut pĂ„ skidor, men pojkarna verkade inte ha sĂ„ brĂ„ttom. De satt i allsköns ro och tryckte pĂ„ sina telefoner, som vanligt med svaret att jo, strax, jag Ă€r snart klar.
Inget hĂ€nde, jag tjatade lite att de mĂ„ste börja stĂ€lla sig i ordning….
Mjölken till varm O'boy satte jag pĂ„ uppvĂ€rmning. Jag klĂ€dde pĂ„ mig alla ytterplaggen, och jag sa till dem igen, att stĂ€lla sig i ordning, men de satt bara vidare och det skulle bara dröja nĂ„n sekund till….
MĂ„nga, mĂ„nga minuter senare, som kĂ€ndes som en evighet, sprĂ€ngde mitt humör. Jag slĂ€ngde av mig mössan, handskarna, skorna….sa till dem att, ja, vi Ă„ker ingenstans idag dĂ„. FortsĂ€tt ni hela dagen att sitta inne, fortsĂ€tt tryck pĂ„ telefonerna hela dagen. Jag ska göra precis likadant, sa jag.
Modersinstinkten var Àven pÄ helspÀnn p.g.a att den vet att nÄgot Àr enormt fel nÀr barnen vÀxer upp med att sitta med nÀsan i en telefon.
Kanske man skulle testa en mĂ„nad, helt utan elektroniska apparater….
NÀr jag fÄtt av mig alla klÀder satte jag mig ner i min sÀng och började trycka pÄ min padda.
Ni vet dendĂ€r kĂ€nslan….butter och inĂ„tvĂ€nd, trotsig….pĂ„ samma gĂ„ng ledsen över att man inte kan ta det lungt.
Men fart pĂ„ pojkarna blev det iallafall. De klĂ€dde hastigt pĂ„ sig och kom och gluttade i dörren….mamma, vi Ă€r klara nu….precis i den sekunden, kĂ€nner man sig som vĂ€rlens tölp.
Drog upp snoret och trotsigheten och klÀdde pÄ mig alla ytterklÀder igen en gÄng.
Kom ihĂ„g mjölken, som kokade….var bara att hĂ€lla bort och botten i kastrullen var förstĂ„s svart.
Det blev ingen O'boy. Vi drog ivÀg, skidade en kort strÀcka, skidorna var ganska klistriga i början, av det varma vÀdret.
Senare pÄ kvÀllen var pojkarna pÄ kalas. SÄ jag passade pÄ för att Äka och skida igen. I MIN takt denhÀr gÄngen. Och Àntligen fick jag staka pÄ allt vad jag kunde. Resulterade i, att jag, igenom hela spÄret grymtade och flÄsade som en stinn oxe. Jag föll dessutom tvÄ gÄnger, eftersom balansen var helt ur kontroll nÀr jag var sÄ utmattad, och dessutom med en stil i spÄret som Mamma Mu troligtvis har, gjorde inte heller saken lÀttare.
Strax vid mĂ„llinjen föll jag handlöst igen och jag muttrade fula ord. Mannen som kom pĂ„ skidor i samma stund, tĂ€nkte nog garanterat i sitt stilla sinne, att dendĂ€r kossan borde nog sitta hemma och titta pĂ„ Days of our lives…
