19.1.24

Cancellations...

Det är bara cancellations på cancellations. Jag har väntat hela veckan på lördag!! Varje sekund har jag räknat. För imorgon halvsju på kvällen skulle han vara här. Min älskling. Men så ser jag och då tappar jag hakan, att det står cancelled på flyget till Frankfurt. Och trots att jag vet att han kommer hem ändå, kanske en dag senare....så tåras mina ögon. Jag vill inte vänta längre! 

Jag har väntat och längtat! Jag kan inte bärga mig att se hur vår hund Finn ska reagera av att se honom komma gående på perrongen. Men jag tvivlar på att det blir imorgon. 

På jobbet har jag haft det ganska stressigt. Igår värre, idag lite bättre. Men också positivt och lite historiskt idag, när jag flyttade till nya hallen med nytt kontor.



16.1.24

Kallt 🥶❄️

Det är så kallt!! Det var -17°C på dagen och dessutom en kylig vind. Nu är det -24°C. Nej, -26°!! Men det blir bättre i slutet av veckan och på måndag visar det bara -1°C.





På jobbet går det ganska bra, om än det kommer att ta tid förrän alla saker och hyllor är var de ska vara. 

Ikväll har jag försökt dansa lite hemma framför tv:n. Men det är hopplöst när Finn vill attackera mig samtidigt eftersom han tror jag vill leka. 



14.1.24

Back in business

Jag kom mig till kyrkan idag och det kändes så bra. Träffade på godaste vännerna där.

Igår testade jag fara till gymmet och det gick väldigt bra. Jag är på väg tillbaka! Jag till och med sprang med lätthet på springmattan.

Resten av denna dag har jag eldat i pannan och tagit promenader med Finn. Nu väntar jag på nästa vecka, nya möjligheter och att älsklingen ska så småningom komma hem. 
















12.1.24

Fred

Jag vill verkligen inte läsa nyheterna. De ger mig ångest!! Jag blir rädd när jag om och om igen, så dramatiskt, måste inse verkligheten, om hur ond mänskan är!! Varför kan vi inte bara leva i fred med varandra?? Det är så enkelt!! 

Vart skulle man ta vägen? Om kriget skulle bryta ut? Hur ska jag kunna skydda min familj? Mina pojkar!! Jag skulle dö av sorg om de skulle tvingas ut i krig. Jag skulle känna mig själv tryggare om jag också fick militär utbildning. Kanske alla Finlands kvinnor borde göra det! Vi finländare har eldig frustration och sisu i oss! Så det går inte att leka med det. 

Jag skulle gärna bygga en bunker nånstans. Full med nödvändigheter. Men jag har varken pengar eller kunskap till det. Sist och slutligen, som jag tidigare sagt. Den dagen hur sorglig den är, när man drar sitt sista andetag, måste man tänka positivt. Att man kommer till en bättre plats. 



11.1.24

Tungt att andas

Jag hade en konstig dag igår, nåja de senaste tre veckorna har varit konstiga. Jag åkte till jobbet och började på och städade. Jag var glad att vara tillbaka. Svettades mer av att jobba än annars. Flunssan gör sånt med en. Men jag kände mig okej. Bara lite trött, och kanske lite stockad i bihålorna. Men jag mådde bra ändå.


Jag hade tungt att andas från första början dock, men tänkte att det går över och att det hör till. Men två timmar senare, när jag faktiskt satte mig ner vid datorn och tog emot varorna, kippade jag efter andan så djupt att jag blev yr och jag kände att jag inte fick tillräckligt syre hur mycket jag än försökte. 




Så jag blev lite rädd och ringde min boss. Han kom rusande tillsammans med min kära kusin och min lagerkompis. Jag tror att jag skrämde upp dem rejält när jag lite halvt i panik snyftade till att jag inte får tillräckligt luft och att det snurrade. Jag tror kanske jag var nära att börja hyperventilera eftersom jag inte kunde andas med näsan utan drog djupa andetag genom munnen. Jag kunde inte andas genom näsan för jag fick inte tillräckligt med syre och när jag andades genom munnen fick jag mer, men ändå inte tillräckligt.




De ansåg att jag borde fara till hvc och bli checkad. Jag kände att det var en bagatell som går över och att jag skulle bli okej när vi stod därute och frös när de ville att jag skulle ta frisk luft. När jag pratade kippade jag efter andan och min kusin sa han kör mig till hvc. Så jag försökte att inte prata så mycket. Min kusin hämtade ett munskydd innan vi gick in. Och efter lite frågor fick jag lägga mig i ett mindre isolerat rum. 

Sjuksköterskan satte några elektroder över min kropp som mäter hjärtat. Och pulsen från fingret. Tog blodtryck. Och allt såg bra ut såhär långt. Den underbara läkaren frågade olika saker, och han ville ta blodprov och hjärt-film. Jag har trots allt mina föräldrar som båda haft problem med hjärtat och blodpropp. Men det han var rädd för, var att jag på grund av covid kunde ha fått en propp i lungan. Astman, flygresan och flera andra faktorer. 
Lyckligtvis var allt okej. Och han sa att det är sviterna av Covid. Så jag blev tacksam! 

Nu ska jag vila resten av veckan. Jag missar flera saker. Spanskan igår till exempel. 
Jag vill verkligen komma igång igen. Cykla till jobbet, träna.... jag känner jag behöver det så fort jag är okej.

Just nu har jag huvudvärk. Men det är nog på grund av att jag bara ligger och äter dåligt. 






9.1.24

Sorg

Ligger hemma i sängen och känner ännu av Covid. Det blev en annorlunda resa till USA denna gång. Älsklingen bokade resan när han visste att det skulle dröja innan han kom hem. Och jag tänkte att jag får en chans att se min svärmor.  Men hon avled på nyårsafton. Det var nog den sorgligaste nyårsafton jag nånsin upplevt, tänkte jag, när jag ensam gick och lade mig till ljudet av andras glada firande och kände mig verkligen ledsen. Älsklingen där över med sin sorg och att jag inte var där hos honom. 

Jag fick skjuts av dottern till tåget på Nyårsdagen. Kände mig lite torr i halsen, och undrade varför jag ätit så många av mina favoritgodis Rollo, dagen innan. Ibland när man äter många gräddiga toffegodisar blir man så törstig. Eftersom jag alltid lyckas lirka mig undan flunssan, tack vare Arctic Nutrition, vitaminerna jag tar varje morgon, så tänkte jag, att ifall något är på gång, kommer min kropp att ta hand om det innan det bryter ut. Jag brukar ha väldigt bra motstånd. Dagarna innan hade jag ju spenderat nästan ensam på jobbet. Dessutom tyckte jag mig inte ha varit omkring så många mänskor de senaste dagarna. Kanske det var dammet undrade jag. Jag torkade ju alla hyllorna, på jobbet, som var fyllda med svart damm. 

Jag tog tåget till flygplatsen från Kokkola. Det gick inte så många tåg, Nyårsdagen till ära. Så därför tog jag tåget från Kokkola. Det var kallt då redan ute. Tågresan gick ändå bra. Det var bara en gång vi hamnade och backa tillbaka eftersom växeln bråkade i kölden. Men jag kom fram i god tid till flygplatsen. Jag hann äta en sen lunch och steg på flyget strax efter 16 och 16:55 lyfte vi.  

Jag satt bredvid en ung tjej från New York och hon var så överväldigad av sin resa som hon hade gjort i Levi. Hon hade inte åkt slalom, men Husky safari. Och hon pratade om hur vackert allting varit. Jag berättade att vi borde ju också ha varit i Lappland, men att våra planer ändrat drastiskt. Resten av flygresan tittade jag på en film och försökte sova. 

Klockan var sju på kvällen, i USA, när vi landade. Hemma var det två på natten. Älsklingen hämtade mig och de kommande dagarna spenderade jag med honom och hans bror. Jag kände mig ännu helt okej följande morgon, dock hade nog en flunssa smygit sig på. Men jag jobbade aktivt med att hjälpa till med huset. Jag torkade damm och städade.

Jag borde ha fattat att lägga munskydd på innan jag steg på flyget. Med det verkar som att ingen bryr sig mer. Både på tåget och flygresan var jag överraskad över hur nästan varenda en snörvlade och hostade. Och att inte folk fattar ännu, efter allt, att man nyser och hostar i armbågen och inte rakt ut. Det var först på torsdag, som jag tog ett covid test, tanken hade aldrig slagit mig, men eftersom det skulle bli begravning, så testade jag mig. Och båda testerna jag gjorde kom ut positivt. Så jag blev väldigt ledsen och frustrerad på mig själv över mitt slarv. Jag kunde ha varit försiktigare. Men älsklingens syster som är sjuksyster gav mig några munskydd som var bra, så jag kunde vara med där på begravningen.  

Begravningen var fin. Ett helt otroligt vackert kapell. Saint Dominics chapel. Målningarna på takbalkarna var så vackra.





 
Efteråt bjöds det på bagels, muffins med kaffe. Sen körde vi och hela begravningsföljet till gravgården i Brooklyn. Det tog oss nästan två timmar med all trafik. På grund av trafiken kör alla i följet med varningsljus på. 


Green-wood Cemetry från 1838, 193ha. Det var en helt annan upplevelse av gravgårdar. Här hemma, parkerar du bilen och går de få metrarna till graven. Där kör du med bil fram till graven. Och hela platsen är så stor att man kör vilse. I USA köper man sin gravplats, kanske också här hemma? Den gravplats vi skulle till hade funnits många många år i familjen. Gravplatsen var fin. En liten kulle med sluttande gräsmatta. Där strax intill hade svärmors syster begravts bara ett par år innan. 



Vi körde hemåt och både älsklingen och hans brorsa började känna av en flunssa på kommande. Jag kommer nog aldrig att glömma dethär. Att jag gav dem Covid. De hade redan tillräckligt att jobba med i sin sorg. Den kvällen beställde vi grekiskt och satt och åt i hotellets sal. Vi satt ju självklart ifrån de andra medan vi åt. Och beundrade den vackra julgranen. 




De följande dagarna bara gick. Älsklingen som alltid får en riktigt hemsk hosta vid förkylning fick det även denna gång. Varje hostattack skar i mitt hjärta. Och som hans näsa rann. Vi skaffade te, citron och honung och det hjälpte. Hans bror fick muskelvärk, men slapp att ha en eländig hosta och snuva.

När vi igårkväll körde mot flygplatsen var vi båda så ledsna. Tiden tillsammans hade inte varit tillräcklig. Nu dröjer det kanske två veckor innan han är hemma. Det finns en del att ordna efter allt. Jag kom hem igårkväll, finsk tid var det redan 8.1. Konstigt att säga att jag flög hem igårkväll från USA och att jag kom hem igårkväll, men tidsskillnaden gör det. 

När vi hade en timme kvar av flygresan började jag känna mig illamående. Jag borde kanske inte ha druckit kaffe som drack strax innan. En molande huvudvärk hade satt sig och ville inte ge med sig. Jag satt på toaletten på Finavia en god stund. Mådde pyton resten av dagen. Visste inte om jag skulle spy. Men jag försökte slappna av och andas. Mitt huvud nickade till många gånger under tågresan hem från Helsingfors.  Dottern hämtade mig och Finn satt i baksätet och gav mig flera blöta pussar.

Jag eldade, duschade och somnade nog. Vaknade och hade stegring. Känner mig inte alls i form ännu. Det är ju trots allt, bara fyra dar sen jag testade positivt för Covid. 
Dagen har gått till vila och hundpromenad. Men just nu ikväll har jag ingen feber och åker nog till jobbet imorgon.