Ligger hemma i sängen och känner ännu av Covid. Det blev en annorlunda resa till USA denna gång. Älsklingen bokade resan när han visste att det skulle dröja innan han kom hem. Och jag tänkte att jag får en chans att se min svärmor. Men hon avled på nyårsafton. Det var nog den sorgligaste nyårsafton jag nånsin upplevt, tänkte jag, när jag ensam gick och lade mig till ljudet av andras glada firande och kände mig verkligen ledsen. Älsklingen där över med sin sorg och att jag inte var där hos honom.
Jag fick skjuts av dottern till tåget på Nyårsdagen. Kände mig lite torr i halsen, och undrade varför jag ätit så många av mina favoritgodis Rollo, dagen innan. Ibland när man äter många gräddiga toffegodisar blir man så törstig. Eftersom jag alltid lyckas lirka mig undan flunssan, tack vare Arctic Nutrition, vitaminerna jag tar varje morgon, så tänkte jag, att ifall något är på gång, kommer min kropp att ta hand om det innan det bryter ut. Jag brukar ha väldigt bra motstånd. Dagarna innan hade jag ju spenderat nästan ensam på jobbet. Dessutom tyckte jag mig inte ha varit omkring så många mänskor de senaste dagarna. Kanske det var dammet undrade jag. Jag torkade ju alla hyllorna, på jobbet, som var fyllda med svart damm.
Jag tog tåget till flygplatsen från Kokkola. Det gick inte så många tåg, Nyårsdagen till ära. Så därför tog jag tåget från Kokkola. Det var kallt då redan ute. Tågresan gick ändå bra. Det var bara en gång vi hamnade och backa tillbaka eftersom växeln bråkade i kölden. Men jag kom fram i god tid till flygplatsen. Jag hann äta en sen lunch och steg på flyget strax efter 16 och 16:55 lyfte vi.
Jag satt bredvid en ung tjej från New York och hon var så överväldigad av sin resa som hon hade gjort i Levi. Hon hade inte åkt slalom, men Husky safari. Och hon pratade om hur vackert allting varit. Jag berättade att vi borde ju också ha varit i Lappland, men att våra planer ändrat drastiskt. Resten av flygresan tittade jag på en film och försökte sova.
Klockan var sju på kvällen, i USA, när vi landade. Hemma var det två på natten. Älsklingen hämtade mig och de kommande dagarna spenderade jag med honom och hans bror. Jag kände mig ännu helt okej följande morgon, dock hade nog en flunssa smygit sig på. Men jag jobbade aktivt med att hjälpa till med huset. Jag torkade damm och städade.
Jag borde ha fattat att lägga munskydd på innan jag steg på flyget. Med det verkar som att ingen bryr sig mer. Både på tåget och flygresan var jag överraskad över hur nästan varenda en snörvlade och hostade. Och att inte folk fattar ännu, efter allt, att man nyser och hostar i armbågen och inte rakt ut. Det var först på torsdag, som jag tog ett covid test, tanken hade aldrig slagit mig, men eftersom det skulle bli begravning, så testade jag mig. Och båda testerna jag gjorde kom ut positivt. Så jag blev väldigt ledsen och frustrerad på mig själv över mitt slarv. Jag kunde ha varit försiktigare. Men älsklingens syster som är sjuksyster gav mig några munskydd som var bra, så jag kunde vara med där på begravningen.
Begravningen var fin. Ett helt otroligt vackert kapell. Saint Dominics chapel. Målningarna på takbalkarna var så vackra.
Efteråt bjöds det på bagels, muffins med kaffe. Sen körde vi och hela begravningsföljet till gravgården i Brooklyn. Det tog oss nästan två timmar med all trafik. På grund av trafiken kör alla i följet med varningsljus på.
Green-wood Cemetry från 1838, 193ha. Det var en helt annan upplevelse av gravgårdar. Här hemma, parkerar du bilen och går de få metrarna till graven. Där kör du med bil fram till graven. Och hela platsen är så stor att man kör vilse. I USA köper man sin gravplats, kanske också här hemma? Den gravplats vi skulle till hade funnits många många år i familjen. Gravplatsen var fin. En liten kulle med sluttande gräsmatta. Där strax intill hade svärmors syster begravts bara ett par år innan.
Vi körde hemåt och både älsklingen och hans brorsa började känna av en flunssa på kommande. Jag kommer nog aldrig att glömma dethär. Att jag gav dem Covid. De hade redan tillräckligt att jobba med i sin sorg. Den kvällen beställde vi grekiskt och satt och åt i hotellets sal. Vi satt ju självklart ifrån de andra medan vi åt. Och beundrade den vackra julgranen.
De följande dagarna bara gick. Älsklingen som alltid får en riktigt hemsk hosta vid förkylning fick det även denna gång. Varje hostattack skar i mitt hjärta. Och som hans näsa rann. Vi skaffade te, citron och honung och det hjälpte. Hans bror fick muskelvärk, men slapp att ha en eländig hosta och snuva.
När vi igårkväll körde mot flygplatsen var vi båda så ledsna. Tiden tillsammans hade inte varit tillräcklig. Nu dröjer det kanske två veckor innan han är hemma. Det finns en del att ordna efter allt. Jag kom hem igårkväll, finsk tid var det redan 8.1. Konstigt att säga att jag flög hem igårkväll från USA och att jag kom hem igårkväll, men tidsskillnaden gör det.
När vi hade en timme kvar av flygresan började jag känna mig illamående. Jag borde kanske inte ha druckit kaffe som drack strax innan. En molande huvudvärk hade satt sig och ville inte ge med sig. Jag satt på toaletten på Finavia en god stund. Mådde pyton resten av dagen. Visste inte om jag skulle spy. Men jag försökte slappna av och andas. Mitt huvud nickade till många gånger under tågresan hem från Helsingfors. Dottern hämtade mig och Finn satt i baksätet och gav mig flera blöta pussar.
Jag eldade, duschade och somnade nog. Vaknade och hade stegring. Känner mig inte alls i form ännu. Det är ju trots allt, bara fyra dar sen jag testade positivt för Covid.
Dagen har gått till vila och hundpromenad. Men just nu ikväll har jag ingen feber och åker nog till jobbet imorgon.
