Solen fortsätter skina

Det är ganska otroligt hur solen har lyst dag efter dag. Våren kom så tidigt i år. 

Måndag

Kilometrikisa har startat och trots att insidan av näsa och hals är tjock av slem från flunssan, satte jag mig på cykeln och cyklade till jobbet. Tänker att det reder nog upp sig när jag väl kommer igång.

Ledsen över allt det roliga jag missar på grund av flunssan. Sång, träning och baby-mys.

Men het te-kopp på det!

Idag tisdag cyklade jag igen till jobbet. En timme senare än vanligt. Jag vaknade klockan 7 imorse istället för 5:35. Insåg när jag vaknade att det var ovanligt ljust ute. 

Jag har sovit dåligt de två senaste dagarna, men det var inte på grund av det jag försov mig. Igår steg jag upp innan larmet gick av. Min telefon har ett meddelande som poppar upp en stund innan larmet går av,  ifall man vill stänga av det innan det ringer, så det gjorde jag. 

Jag har ju ikryssad att larmet ska ringa måndag till fredag, så automatiskt lämnar larmet på, så att det ringer då följande morgon. Men något hände. För tydligen stängdes det av helt. Har testat igen och denna gång lämnade larmet på. Så jag vet inte vad som hände.

Jag vaknade aldrig riktigt till idag på jobbet. Det var tungt och mitt huvud kändes omtöcknad. Till sist fick jag ge mig. Jag började känna mig yr. Så min  gode arbetskamrat körde hem mig. Hade stegring.

Jag bokade tid till Pihlajalinna och ska dit så småningom. Så fåse om jag har något virus som antibiotika behövs till.

Jag fick dessa mediciner.

För hosta, slem och virus.

Vi hittade efter många om och men, tavlor som vi gillade för några veckor sedan. (Akustiktavlor som absorberar ljud och minskar efterklang. Utrymmet känns lugnare och talet är tydligare). Så de kom på posten idag och nu har älsklingen hängt upp dem med noggrannhet i millimeter. Köpta från: https://www.canvasbutik.fi/

Upplevelser

Som vanligt när man flyger, drar man i sig andras baciller🤧 och denna gång lyckades jag göra det på flyget hem. Älsklingen sa skämtsamt, att det är nog eftersom jag sov med öppen mun i både flyg och tåg och jag tror han har rätt. Så jag har haft flunssa igen och nu har jag blivit bättre, men tror hostan kommer att följa med en tid.

Kommer ihåg hur vi när vi var yngre och tog foto av mamma när hon sov med öppen mun. När kamerarullen, som då blev framkallad, och fotona kom med posten och hon såg fotot bland andra foton, kan ni förstå hennes reaktion som togs emot med blandade känslor. 

Denna helg hade vi tänkt göra så mycket, men det blev inte av. Älsklingen bytte till sommardäck tillsammans med sonen. Men igår började även han känna av flunssa. Men ännu mår han ganska bra.

Så jag tror vi kan fara till högmässan idag, men ifall jag får en hostattack måste jag bara stiga upp och fara ut på toaletten och hosta. 

På tal om högmässa, hade jag en sån upplevelse i USA att jag vet inte hur jag ska tolka det, för att inte såra någon. Men jag känner så starkt att det var fel.

Jag var taggad och tyckte det var spännande att få åka till en katolsk kyrka på mässa. Jag har varit på katolsk mässa tidigare, men då hade jag kanske inte ännu fått den relationen med Gud som jag har idag.

Nu är höjdpunkten i mitt liv när vi åker till kyrkan om söndagarna. När man får samlas med andra som tror och känna gemenskapen, det är så värdefullt.

Nåja, vi kommer in i den katolska kyrkan, och vi sätter oss ner och jag börjar bläddra i den tjocka boken med allt innehåll om vad som händer i mässan. Älsklingens syster undrar om jag kommer upp till nattvarden, men jag hade det på klart utav respekt till katolska kyrkan kunde jag inte gå till nattvarden. Och just där var jag helt okej med det. 

Men när det närmade sig nattvarden kom en riktigt ledsen stämning över mig och jag fick kämpa med tårarna för att inte börja gråta. Jag bad Jesus om förlåtelse för att jag inte skulle ta emot bröd och vin. Bad om förlåtelse för att jag lyssnade till människors regler och inte till Hans vilja, vilket fick mig så ledsen att jag satt där och krampaktigt kämpade för att inte brista ut i gråt. Älsklingen såg att något var fel och han frågade hur jag mådde. Jag kunde bara skaka på huvudet, för att visa att något var fel. Han tog min hand....

...eftersom jag blev så bestört och ledsen, förvånad över min reaktion av de val jag tvingades göra, blev jag också frustrerad inombords, vilket gjorde mig ännu mera ledsen. Frustrationen över hur vi människor beter oss mot Gud. Alla dessa olika församlingar. Vi tror på samma Gud, men vi skapar våra egna regler. Hur kan någon annan än Jesus ha rätt att säga till mig, om jag inte är välkommen?  Jag tror på Jesus och allt det Han gick igenom där på korset. Jag tror på syndernas förlåtelse i Hans blod. Vem av oss har rätt att säga till någon annan människa, du har inte rätt till det?

Jag älskar katolska kyrkan och allt vad det innebär, med det som predikas, alla lovsånger, familjen, podcasts av katoliker, som ger mig så mycket. Men just där i högmässan, kände jag mig så utanför, trots att jag delar samma tro. Kanske det var det som gjorde mig så ledsen.

Jag undrar vad Gud tänker när Han ser på oss. Jag vet att Han är glad för varenda en som tror på Honom, men han är nog ledsen över de regler vi har, som skapar osämja med varandra. 

Viktigast är ändå i slutändan, att älska varandra, att kunna förbise vad som orsakar ledsamhet mellan varandra. Genom att tänka att Gud älskar oss, att Han gav sin son för att rädda oss. Vilken kärlek!

Reflektion

Dagarna gick fort i USA. Jag har redan varit tillbaka på jobbet i två dagar. Vi kom hem måndag kväll.

Men det går fort när man man lever i varje minut och njuter. 

Jag glömde allt om de människor som förstör känslan av USA och tar in allt jag ser och upplever. Som alltid är jag i exstas och njuter av varje sekund jag får titta på människor, byggnader, bilar, matbutiker, städer, skogar, växter, dofter, ja, precis allt tar jag till mig och tycker att det är så spännande och speciellt. 

Vi landade på Jfk måndagkväll och blev hämtad av älsklingens bror. Vi körde till Long Island, där vi sov en natt. Tror vi lade oss ner och sova vid åttatiden. Tisdagmorgon vaknade vi av jetlag redan vid fem. Då tog vi bilen, medan hans bror sov och for efter bagels. Yes, bagels, som är ett måste att äta när man kommer hit. 

Tisdag eftermiddag körde vi till Greenport. Hans bror som jobbar där ville visa oss runt. Ny plats att att se för mig. Vinodling efter vinodling såg vi medan vi körde och andra farmer. 

Vinodling 

Kaffe, jag är så van med starka kaffesmaken
hemma, att jag inte får kaffet att smaka här 

Breakfast en morgon i Greenport 
när vi vaknade igen tidigt...

Bokcafé

I Greenport bor hans bror i ett "crew house". Så vi tog in på ett bekvämt hotell, "Townsend Manor Inn" och vi bodde i huset som kallades "The Captain's House. 

Vi åt middag tisdagkväll på en taco restaurang där vi åt burritos och tortilla. Onsdagmorgon  kollade vi på de segelbåtar som älsklingens bror håller på och fixar upp. 

Hans bror kokade gröt till oss den morgonen i "crew" huset. Innan vi körde tillbaka till Oyster bay åt vi lunch på ett ställe och jag åt en riktigt god Ceasar sallad. Amerikaner älskar bröd i alla former, men min mage blir väldigt bubblig och luftig, så jag måste blanda med annat. En väldigt mysig restaurang Luncheonette Country Corner.

Vi kom tillbaka till Oyster bay och till middag blev det pasta med pesto. En favorit. Vi tittade på film och sen blev det läggdags.

Torsdagmorgon promenerade vi till bagel butiken och köpte bagels igen. Sen packade vi väskorna och vi åkte in till New York för att besöka gravgården där hans mamma är begravd. Där träffade vi även älsklingens systrar och ett av syskonbarnen.

 

Efter det körde vi till New Jersey. Där spenderade resten av veckan hos hans syster. Vi åt "chinese" en kväll och fick äntligen träffa babyn som nu är 9 månader.

Hon är oerhört söt och så glad.

Fredag kom och vi gjorde pizza. Fjorton pizzor. Lördag hade vi kalas med bagels och kaka. 

Fotade några recept jag tyckte lät gott och ska baka dem någon dag.

Två av hans systrar har hundar. Brock och Jackson. Ledsamt att jag glömde fota Jackson.

German shorthaired pointer 

Och så har vi då bilarna. Kunde inte tro mina ögon hur ful Tesla "truck" är. Som en plåtburk. 

I Finland skulle man få böter med
denna bil gissar jag 

Trafiken och de många filerna 

Vi flög hem söndagkväll via Island igen, med Icelandair och var hemma vid tiotiden måndagkväll. Det kändes bra att hämta hundarna och båda hoppade på mig och sa: ta mig hem!!

Reflekterar över saker jag reagerat på under resan som inte vi är vana med.

-Lukten av marijuana, till och med i trafiken 

-Folk jobbar långa dagar, många kör långa sträckor och med mycket trafik. Folk fixar inte morgonmål till sig utan stannar och köper kaffe och något till. Gissar de äter morgonmål medan de sitter i trafiken.

-Folkmängd i trafik, vart är alla på väg. De flesta kör ensamma. 

-Flygplan som flyger lågt när de landar och det är ständigt.

-Vinodlingar i massor 

-Kaffet, inte så god

-One lane for commute, dvs när vi var fler än tre i bilen fick vi köra i filen längst till vänster och den gick ju betydligt snabbare än de andra filerna.

-Fick lära mig att de gul, grön, röda jamaicanska mössorna hör ihop med en religiös rörelse som kallas rastafari.

-Ofta dåliga gator som är fulla av hål.

-att se med, (om man kan kalla det) konstnärliga ögon i allt gör mig obeskrivligt lycklig. Det kan vara förfallna byggnader, till graffiti, människor, miljöer.....vi satt ju flera timmar i bil, på väg till olika ställen och jag var så tagen av allt och söp in varje sekund. 

Sist men störst.

Min syster har blivit mamma och allt gick bra! Härligt och underbart 🥰

Hundarna

Jag grät nästan floder igårkväll över våra hundar som just nu befinner sig på ett hundpensionat. Jag ser framför mig när vi lämnar av dem, hur Spar tittar på mig med ledsna ögon och ylar, och försöker säga till oss, att vi hör ju ihop, lämna oss inte....

...vi ska vara borta i en vecka och det gör ont att lämna dem. Jag grämer mig att vi gör såhär mot dem. De är vana att ligga i soffan tillsammans med oss när vi sitter och ser film. Och de sover om nätterna tryggt i vårt sovrum i sina egna bäddar. Visst försöker de hoppa upp i vår säng, men vi puttar ner dem tillbaka. De ligger på golvet i köket när vi äter. De är med oss hela tiden när vi är hemma. Varje morgon när älsklingen lyssnar på "Bible in a year", ligger de där vid hans fötter och vilar. 

Men nu, ligger de ensamma mitt i natten, i en bur på ett hundpensionat och det gör mig så olycklig. Jag vet ju att de klarar sig. Men jag klarar inte av att tänka att de ligger där ensamma, utan oss. 

Visst hade de kunnat bo hemma, men jag ville inte lägga press på sonen och dottern. Men de kanske hämtar dem redan på fredag, lördag. Vi får se.