Nu var det sisa utav fyra som jag tagit körkort med. Idag var det minstingens tur. Det är en skön känsla! Nu är det över!
Men det har aldrig blivit nå lättare. Det har varit lika nervöst varje gång jag suttit där och barnen gjort körprov. Men det är okej att vara nervös och undra vad man glömt att lära. Jag kommer ju aldrig upp till en bilskollärares nivå.
Så idag igen satt jag där, vid besiktningen, med fjärilar i magen, fjärilar låter för vackert. En klump i magen, satt jag där med. Slöt mina ögon, för att kunna slappna av och vila.
Plötsligt sa nån hej, du ska inte somna.
Där stod en kille, en man, kanske man kan säga nu, 30 år senare. Men vi var ett gäng tjejer från byn, och när vi var typ 16år, hängde vi med ett gäng killar från Nykarleby.
Dessa sommarnätter när man var ung. Och vi åkte till "Forsby på toppen". Men jag var livrädd att min mamma sko få reda på det. För det var ju synd, synd, så syndigt att dansa och ha roligt.
Fick en god pratstund med honom om hans familj och barn och om vart resten av gänget tagit vägen. Det var intressant.
Glömde helt bort att vara nervös. Tack gode Gud för det. För strax innan satt jag där med händerna knäppta och bad att det sko gå bra för minstingen och att jag int sko behöv vara så nervös.
Till min glädje gick det vägen och minstingen fick sitt körkort!😀Lättnaden var så oändligt skön!
