Världen utanför....

Tillbaks på jobbet var jag idag efter att ha vilat i 4 dagar. Jag blev överraskad av känslan att stiga ut genom ytterdörren och känna ny frisk luft. Det kändes nästan som att jag glömt att det fanns en hel värld utanför lägenheten.

Det var roligt att vara tillbaka på jobbet. Men jag log dumt för mig själv när jag kände sviterna från flunssan och undrade om det var klokt att jobba. Men det gick bättre varefter dagen gick. Så nu blir det nog bra. Vändagen. Imorgon!

Orkar inte!!

Jag trodde jag skulle bli bättre efter att ha vilat hela helgen. Men denhär flunssan ger inte vika ännu. Jag saknar att vara uppe och igång. Jag har fått nog av att vila i tre dagar. Men genast jag stiger upp, måste jag lägga mig igen. För mitt huvud orkar bara int.
Jag vill bara blunda, det är så skönt.

Massimo Bottura

Här ligger denhär ladyn och snorar. Kollar Netflix när jag orkar. Mitt huvud är snorigt och ögonen dimmiga.

Jag gillar ju att titta på "Somebody feed Phil", men nu har jag hittar "Chef's Table".

Första avsnittet kommer från Modena, vilket är lite konstigt, för Modena är ett ställe i Italien jag SKA besöka nån dag!!

Massimo Bottura handlar avsnitter om.

Kom på en sak!! Det var ju i Somebody feed Phil som jag såg Massimo Bottura första gången. Jag visste det, att jag sett honom nånstans tidigare.

Oduglig

Idag har jag vilat. Mitt huvud är flunssigt och huvudet dunkar. Jag känner mig oduglig och får dåligt samvete när jag inte hjälper älsklingen. Förstås finns det inte så mycket jag kan göra på huset nu, förrän badrumsgolvet får rätt lutning. Men ändå. Han kämpar på så tappert med både hus och jobb.

Migränen smyger på.

Usch och ve....migränen tränger på...fåse hur detta ska sluta....jag gillar det inte!

Jag har just varit på skön ansiktsbehandling. Men nu mår jag pyton av huvudvärken. Kanske den flunssa jag har känt av i kroppen bryter ut nu. Jag mår inte bra! Jag vill inte spy som jag gör när jag får sånhär migrän.

Så jag tog 2 Burana och känner mig bättre, som tur kom aldrig migränen, men jag är rädd vaje gång jag får såndär huvuvärk.

Thoughts...

Alltså vilka varor som kommer in till lagret nu! Idag kom det så mycket!! Det är att ge järnet så man hinner få bort det. Men jag trivs med utmaningarna och har roligt.

Jag kan känna lite bitterhet samtidigt som jag jobbar hårt, eftersom de som slutligen bestämmer om man får vara kvar eller ej, varken ser eller vet hur mycket man gör. Det känns även i luften och hörs små viskningar redan hur vissa mänskor beter sig av rädslan att bli uppsagd! Det är helt absurt!

Man kan inte börja reta upp sig över sina medarbetare och lägga dem i dålig dager för att rädda sitt eget skinn! Om man beter sig så kan det väl inte gå vägen? Eller är världen så rutten? Att det är så man tar sig fram, att höja sig själv för att rädda sitt eget skinn? Nej, ärlighet måste ju vara det som varar längst, eller hur??

Blir det jag som så småningom måste gå, då vet jag att jag gett 100% under de snart 9 åren jag varit där. För jag jobbar hårt och jag får ganska fort dåligt samvete om jag känner att jag inte bidrar med nåt. Både när jag laminerat och jobbat på lager har jag jobbat hårt. Och jag gillar att röra på mig och vill inte vara stilla.

Men mina hjärnspöken talar hela tiden om för mig att jag är en nolla och kommer alltid att vara det. Det konstiga är, att jag ibland även får känslan, att folk försöker se till så att jag aldrig tror jag kan bli mer än en nolla.

Jag försöker inte säga att jag måste vara viktig eller betydelsefull. Det betyder bara, att jag ska vara precis lika mycket respekterad och är lika mycket värd som en som jobbar över mig.

Vad djup jag blev idag...pms gissar jag!
Hursomhelst så känner jag så många härliga mänskor på jobbet. Hur skulle jag klara mig utan de jag träffar varje dag?

Idag skrattade vi så mycket i lagret att tårarna sprutade när de värsta typerna var där. Värsta i snäll betydelse. De som alltid har sina historier och skämt och får dagen att bli ett stort soligt leende! Kommer verkligen att sakna dem!

Det blir som det blir. Man måste ta en dag i taget. Men livsförändring får en alltid att tänka till...men vilken tur att jag har min älskling som peppar och hjälper när jag får för oroliga tankar. Vad vore jag utan honom!!

Back to freezing!

Tillbaka till jobbet och rutinen. Vem vet för hur länge. Det finns där i bakhuvudet hela tiden att några kommer att få fara så småningom.

Den dagen jag hamnar att åka hamnar flera i klistret, för vi behövs alla just nu där vi är. Förstås, efter att sommaren gått och likaså båtarna, då är det kris för alla.

Detta ställer mig mot väggen, för jag måste ta tag i mina framtidsplaner....och helt klart är det skrämmande!

G+ kommer annars att försvinna om jag fattat rätt. Undrar hur det påverkar min blogg, eller dagbok, som jag hellre kallar det. Förändringar blir det iallafall.

Nu har jag kött i ugn...har tuggat på macademia-nötter och mandlar som man måst skala somvi köpte i Palma. Så gott, men en dyr lyx i mina ögon.

Annars ni som läser och får en längtan att resa, så kan jag säga att Norwegians flyg kostade endast  80e tur/retur. Vi skulle int ens ha kommit till Helsingfors med tåg för det priset. Så vi tog bilen dit och parkerade den på Airparkki i 3 dar och det blev 22e. Inte mycket alls! Vi fick ju bo gratis i Palma, så det var ju tacksamt, men har man tur kanske man hittar nåt billigt.

Leavin Mallorca