Jag mÀrkte nÀr jag kom hem idag hur stressad jag var. Mitt huvud var spÀnt, inte huvudvÀrk, men lite som att hjÀrnan brÀnde och ögonen var flummiga. Men efter middag, vila och intervalltrÀning ute och med Àven nÄgra minuters trÀning hemma kÀndes det bÀttre.
Det trÄkiga Àr ju oxÄ att se mina medarbetare pÄ lagret och pÄ fastigheten lida pga av att vi har blivit sÄ fÄ och överhopas med mera jobb ÀndÄ. NÀr man far till jobbet och ingen skÀmtar mer, dÄ vet man att det inte stÄr rÀtt till. Och sjÀlv kÀnner jag mig negativ alltför ofta.
Men glÀdjande att vi pÄ lager och fastighet ÀndÄ kan ge varandra en hjÀlpande hand. Idag nÀr jag hjÀlpte till pÄ fastigheten med att lyfta plankor och brÀder var han sÄ tacksam. Det Àr pÄ nÄt sÀtt sorgligt, den gemensamt vi har just i det ögonblicket, för dÄ ser man, att man inte Àr ensam som kÀmpar med detta kaotiska nederlag vi fÄtt pÄ oss.
