En till helg som gått...

Vad vore jag utan min älskade vän? Vad vore jag utan mina kära vänner som jag fick tillbringa några timmar med ikväll, tacksam! Vart skulle jag vända mig när allt känns hopplöst och det inte syns nån ände på vissa problem? Men som tur så finns det goda mänskor på vår jord ännu som verkligen vill en väl. Bless you all!

Fredagen började med oljud i huset. Vi har 2 stereon och nu har vi testat vilken stereo som är bättre, ingen av dem är direkt bra och jag vet knappt varför vi har dem, ja, kanske båda åker ut. 
Jag fick iallafall fart i barnen när jag spelade Sarek och Kramislåten. 
Senare lade jag på Spotify och lyssnade till Stacey Kents lugna behagliga röst medan jag städade, tvättade fönster och bytte gardiner. Lugnet lade sig över mig. Ni ska verkligen lyssna till henne.

Lördag cyklade vi till stan. Alla cyklar vi har borde repareras och minstingen behöver en ny.
14-åringens cykel behöver en ny del till sin och den finns i Kokkola. På dotterns cykel har bakhjulet exploderat. 11-åringens cykel fungerar ännu. 9-åringens cykel är så tungtrampad att han inte orkar cykla långt med den. Nåja, i lördags när jag och de två äldsta cyklade till stan, hade dottern en gammal cykel, vars växel hela tiden är i ettan. Det var en rolig syn varje gång hon försökte få lite fart i cykelskrället och lite ivrigt hoppade iväg som en kängruru. Jag fick nästan stanna och kippa efter andan av skratt. Och så kedjan som hoppade om hon trampade lite för snabbt. Sonen hade 11-åringens cykel och med stödet och sadeln på högsta nivå gick det an. Det var nog en vacker syn.

Söndag, sov länge, och det enda jag fått ner i magen idag är några kaffekoppar och en halv smörgås. Fet mat och stress i magen.
Ikväll har jag varit på talkojobb. Har samlat in pengar till hockeylaget med att stå i "narikkan" på Schauman hallen.