De tvÄ senaste dagarna pÄ jobbet har mina fötter vÀrkt av alla steg jag tagit. Men jag har ett sÀtt att fixa det pÄ. Jag sÀtter in det vi kallar "chotto" i skorna. Jag har ingen aning varifrÄn ordet "chotto" kommer. Det har alltid funnits med.
Vi anvÀnder ganska roliga ord pÄ saker pÄ jobbet. "Bliider" Àr en annan sak. Det kallar vi en rulle med ett material vi anvÀnder sen "urminnes tider". SÄ nÀr jag för nÄgra Är sedan insÄg varför, drog jag pÄ smilbanden och förstod att det var Àkta Bosund-dialekt. Breather heter materialet pÄ riktigt.
Jag var trött nÀr jag kom hem, men fick ny energi och började stÀda och gjorde botten till tÄrtan jag skrev om i förra inlÀgget. Men klockan 18, satt vi i kyrkan. Nu firar vi den sorgliga, men ack sÄ tacksamma pÄskhelgen.
IgÄr lÀstes evangelium och Àven en Psalm av David. Och den psalmen Àr sorglig! Och man ser likheter till nÀr Jesus korsfÀstes. Jag sÀtter den sist ut i inlÀgget. SkÀrtorsdagen Àr till minne av att Jesus tvÀttar lÀrjungarnas fötter och firar pÄskmÄltiden med dem och instiftar nattvarden. Det var ocksÄ dÀr som det kom fram att Judas skulle skulle förrÄda Jesus. Judas var ju en tjuv.
Jesus visste dĂ„ att det var sista mĂ„ltiden han skulle Ă€ta med lĂ€rjungarna och det sa han till dem. Han visste vad som skulle hĂ€nda. Han visste han skulle dödas. Innan mĂ„ltiden hade en kvinna vid namn Maria, inte Jesu mor, smort in hans fötter med dyrbar balsam, Judas blev arg för att MarĂa anvĂ€nt en dyr balsam för att tvĂ€tta Jesu fötter. Men Jesu svar var att MarĂa sparat balsam och inför hans begravning. SĂ„ MarĂa förstod vad som skulle hĂ€nda.
IgÄr efter att vi tillsammans med andra i kyrkan tagit emot nattvarden, klÀddes kyrkan i sorgens fÀrg.
Psaltaren 22:1-32 B2000
[1] För körledaren. En psalm av David. [2] Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du Ă€r lĂ„ngt borta. [3] Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro. [4] Dock Ă€r du den Helige, till din tron stiger Israels lovsĂ„ng. [5] PĂ„ dig förtröstade vĂ„ra fĂ€der, de litade pĂ„ dig, och du kom dem till hjĂ€lp. [6] De ropade till dig och blev rĂ€ddade, de litade pĂ„ dig, och du svek dem aldrig. [7] Men jag Ă€r en mask, inte en mĂ€nniska, hĂ„nad och föraktad av envar. [8] Alla som ser mig gör narr av mig, de hĂ„nler och skakar pĂ„ huvudet: [9] »Han har överlĂ€mnat sig Ă„t Herren, nu fĂ„r Herren gripa in och rĂ€dda honom — han Ă€r ju Ă€lskad av Herren.« [10] Du hjĂ€lpte mig ut ur min moders liv, du lĂ€t mig vila trygg vid min moders bröst. [11] FrĂ„n min födelsestund Ă€r mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud. [12] Dröj inte lĂ„ngt borta, jag Ă€r i nöd, och ingen finns som hjĂ€lper mig. [13] Tjurar skockar sig runt mig, jag Ă€r kringrĂ€nd av bestar frĂ„n Bashan. [14] De spĂ€rrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon. [15] Jag rinner bort likt vatten som slĂ„s ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjĂ€rta Ă€r som vax, det smĂ€lter i mitt bröst. [16] Min mun Ă€r torr som en lerskĂ€rva, tungan klibbar vid gommen. Du lĂ€gger mig i gravens mull. [17] Hundar samlas runt mig, jag omringas av en hord av vĂ„ldsmĂ€n. HĂ€nder och fötter Ă€r skrumpnade, [18] jag kan rĂ€kna varje ben i min kropp. De stĂ„r dĂ€r och stirrar pĂ„ mig, [19] de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina klĂ€der. [20] Men du, Herre, dröj inte lĂ„ngt borta, du min styrka, skynda till min hjĂ€lp! [21] RĂ€dda mig undan svĂ€rdet, mitt liv ur hundarnas vĂ„ld! [22] RĂ€dda mig ur lejonets gap, mitt arma liv undan vildoxens horn! [23] DĂ„ skall jag sjunga ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa dig. [24] Ni som fruktar Herren, prisa honom, Ă€ra honom, Jakobs Ă€tt, bĂ€va för honom, Israels Ă€tt! [25] Ty han föraktade inte den svage och vĂ€nde inte ryggen Ă„t hans nöd, han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjĂ€lp. [26] Du Ă€r kĂ€llan till min lovsĂ„ng i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren fĂ„r jag frambĂ€ra de offer jag lovat. [27] De betryckta fĂ„r Ă€ta och bli mĂ€tta, de som sökt sig till Herren fĂ„r prisa honom. — MĂ„ ni alltid vara fyllda av livsmod. [28] Hela jorden skall minnas vad som skett och vĂ€nda om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför honom. [29] Ty kungamakten Ă€r Herrens, han hĂ€rskar över folken. [30] De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knĂ€ för honom. Men jag lever för honom, [31] och mina barn skall tjĂ€na honom. De skall vittna för nya slĂ€ktled om Herren, [32] förkunna hans rĂ€ttfĂ€rdighet för ofödda slĂ€kten, ty han grep in.
