Fastlagstisdag

Just nu på jobbet är jag och hjälper till i köket.
De som annars är där är båda sjuka i maginfluensa och feber. De två första timmarna var jag nog i produktion och laminerade.

Jag skyddade mig inte tillräckligt och jag var envis och ville hinna göra färdigt det jobb jag påbörjat innan jag skulle vidare till köket och var lite oförsiktig och fick harts på mina armar som genast reagerade.

I köket finns det hela tiden att göra. Det är så sällan jag är där nuförtiden att jag känner mig lite virrig och sen försöker jag hela tiden bedöma hur jag jobbar smidigast och snabbast så min hjärna går på högvarv.

Efter eftermiddagskaffet for jag tillbaks till produktion. Blev lite övertid så jag åkte hem vid fem. Tidigare idag hade jag igen dendär känslan av att vara en riktig looser.

Men när man sen märker hur mina jobbarkompisar och arbetsledare i produktion blir glad åt att man är där och att de trivs med en, och känner sig trygga runt en, då behövs det inte mer än så för att få dagen räddad.

Speciellt nu när det inte känns så kul när min älskling har varit bortrest i lite över en vecka, men det känns som en månad minst och jag saknar honom! 

Gamla bilder från förr

Var hos mamma ikväll och vi började rota igenom gamla foton. Ja, det finns nog en hel del att titta på. Tog min moderna telefon och gjorde det omoderna att jag fotade foton med blixt och allt. Här kommer några.

Min mamma och min lillebror.

Mamma och jag undrade varför jag där i min lila tröja ser så ledsen ut.

Lägg märke till tapeterna!

I gungan hos farmor och farfar. Ja de bodde ju bredvid. Harmt att kameran denna dag inte fångade den runda fina stenen målad som en flugsvamp.

Från vänster min bror Roland, kusin Magnus, jag och en till kusin Marianne.

I sandlådan. 

Rättare sagt sand från när pappa 

byggde huset.

Jag och mina bröder Kim och Roland.

Jag som liten i mammas famn. Mina 2 bröder Peter och Roland.
Mormor och morfar.

Snorungarna. Bror Kim, jag, bror Anders, kusin Anna-lena med hennes lillebror Tobias.

Snorungarna igen. Nu jag som har min lillasyster Annika i famnen. Jag var ofta den som tog hand om mina yngre syskon när mamma laga mat mm.

Lucia från förskolan.

Farfars får matade vi ofta. Jag i röda hängselbyxor med mina bröder och han i blåvit skjorta kusin Ronny.

Villaliv var det inte så ofta hos oss

eftersom vi bodde vid sjön.

Men här var vi ute till farbrors villa 

nånstans i Larsmo skärgård.

Mina 2 äldre bröder och jag i flytvästar.

Lillebror i mammas famn.

Farmor och farfar. 

Långkörare

Det blev nåt runt 1000km jag körde bil i helgen. Fredagmorgon kl 5 steg jag upp, väckte minstingen som hade fått lov från skolan, för en trip till Södra Finland. Han skulle ha hamnat ensam hemma annars och det skulle inte bli till något.

14-åringen åkte till Helsinki med tåg. Han och 2 andra elever deltog i sjukampen som ordnades på Arcada i Helsingfors. 

16-åringen som studerar i stan skulle vara på Öppet hus i skolan under lördagen.

Ja, och jag och 12-åringen åkte då söderut för att packa ihop dotterns saker från internatet. Nu ska hon inte tillbaka till skolan förrän avslutningen så lägenheten skulle tömmas.

Vägarna i Finland är extremt dåligt plogade i vinterföret och det syns att man sparar in på plogningen. Det är helt absurt och livsfarligt!

Vi pausade i Borgå. Vi åt varsin bulle med kaffe och saft.
Vi kom fram till Kimito strax före 13. Det var 7 timmars resväg.
Här den emormt mäktiga höga bron i Eknäs Kimito.

Vi lassade in sakerna i bilen, tittade en sista gång i djurhuset. Dottern sa adjö till sina klasskompisar och vi körde in till Kimito centrum och åt lunch på Daniels grill.
Vilken god buffé med lax mm

Foton från djurhuset:

Efter lunch körde vi till Angelniemi. Dottern ska före hon kommer hem, praktisera några veckor där, på ett hund och kattpensionat.
Finska kommer hon att bli bättre på. Där pratas inte svenska och ej engelska.

Vidare besökte vi lägenheten hon ska bo i under tiden.

Vi åkte efteråt in till Salo. Klockan var redan runt 16 när vi stegade in till Cumulus hotellet. Det gladde mig enormt att vi tre kunde sova på ett fint hotell under hundralappen. Frukost inkluderat.

Vi gick en sväng ut på stan i Salo. Köpte godis även om köpcentren svämmade över med kläbutiker. Men det smakade inte alls att titta på kläder mm. Vi åkte tillbaka till hotellet och slappnade av.

Lördag steg vi upp 8 och gick nedför trapporna till det efterlängtade morgonmålet som var precis som jag ville ha det. En hel bunch att välja mellan.

Efter det checkade vi ut och körde till Salos Prisma och försökte handla smart med tanke på att det borde räcka länge när dottern nu ska bo 2 månader i närheten.
Var inte så säkra på hur busstrafiken fungerar mellan butik och övernattningsstället.

Närmare 15 var klockan när jag och minstingen påbörjade den långa resan hem. Vi upplevde alla möjliga väder. Först snöade det skarp snö. Senare regnade det. Vattenpölar hade samlats på vägen när snön smältade. Sen snöade det igen och desto längre hemåt vi kom snöade det desto mer. Inte alls rolig hemväg. Mina fingrar hade ett krampaktigt grepp om ratten och jag var väldigt koncentrerad i min körning. Jag spände ögonen så enormt på vägen att jag ibland fick blinka till ordentligt när man halvt började hallicunera. Det ska vara ganska mycket för att göra mig spänd i trafiken, men när mittlinjen och vägrenen har 15cm snö och man har bara suddiga  bilspår att följa efter, då känner man sig ganska liten. Genom hela Finland sparar man på plogning och det är livsfarligt!

Tryggt kom vi ändå hem vid 21-tiden. Och trots en full helg fortsatte de 2 yngsta till scouternas uppesittarkväll. Undrar om de har hållit sig vakna hela natten.

Cyklade omkull

Min 12-åring fick 3 stygn i hakan idag. Han cyklade omkull på väg till skolan och slog upp ett sår på hakan.
Jag var ju på jobbet då det hände och när jag äntligen kollade min telefon hade jag 4 missade samtal och flera meddelanden av 14-åringen som cyklade tillsammans med honom.

Jag körde genast lite skakig iväg till skolan och de som sett vad som hände hjälpte honom och ringde ambulans.
De var ju förstås rädda att nacken skulle ha fått skada.

Vi åkte till sjukhuset och där fick han 2 bedövningar och sen sydde en läkare ihop såret.

12-åringen och jag tog resten av dagen ledig. Efter lunchen somnade vi båda i soffan och jag tror vi sov runt tre timmar.
Det var en riktigt avslappnande eftermiddag tills pojkarna började tala om hunger.
Det blev middag och sen städade jag huset och andra hushållssysslor....

Livsförändring?

Nu just har jag inte-lust-med-nånting-alls dagar. Jag känner att jag borde börja leta efter nytt jobb. Något hälsosammare. Ibland kunde man lika gärna vara nere i nån kinesisk kolgruva. 

Det skulle säkert ge lite samma sorts känsla. Dessutom reagerar min hud nuförtiden av både harts och spabond, så att jag får utslag och det kliar så eländigt mycket att jag skrapar sönder huden och jag får en tjock sårskorpa. I fredags droppade en hartsklick ner strax under nacken och hela helgen har det känts som om jag haft solbränna där.

Men det är svårt att byta jobb. Jag har en barnledarutbildning. Men jag är inte säker på att det är det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Iallafall hamnar jag på skolbänken om jag vill bli nåt annat.

Utomlands och jobba skulle jag genast fara om det vore möjligt. Det borde jag ha fattat för 20 år sen, men jag var för inträngd i min egen lilla värld och trodde min uppgift var att gå en rak väg genom livet utan att se till mina egna behov, men bara vara andra till lags och leva efter regler. Jag önskar jag hade haft mer skinn på näsan. Därför önskar jag att mina barn ser sig om i olika länder nu när de är unga. Dottern skulle nog åka redan imorgon om hon hittade ett jobb utomlands.
Det gläder mig.

Jag är 40 år och har ingen slags erfarenhet.
Jag vill ännu se mig om runt i andra länder. Men det får nu vänta tills jag är äldre.
Jobbet jag har har fått mig att inse hur inskränkt jag är.

Medan många på jobbet reser världen över, ser och upplever fina ställen står jag där med min slipmaskin medan kolfiberdammet ramlar ner över mig och gör mig svart. Håret som klumpar ihop sig om harts droppar ner. Ja, jag har t.om försökt få bort vitt mål i håret med aceton. Man känner sig precis som en looser.

Kanske det är min tur nu att göra något enklare och mycket hälsosammare. Sorgliga bara är som sagt att man då mister snälla arbetskamrater som kämpar tröttsamt precis som jag.

Min älskling har länge försökt få mig att söka efter annat. Han brukar oroligt undra vad alla dedär kemiska ämnena gör inombords när de gör sådan skada på huden....

Det är full vinter...

Naturen är ju nog i sin grannaste klädsel just nu. Nog kan det ju vara så underbart vackert.

På jobbet fortsätter jag och laminerar smått. Det finns väl inte så mycket laminering kvar på 130:an, så fåse vad det blir när det tar slut.

Inredarna är i full gång med att sätta in skåp, sängar osv. De väger knappt nånting. Segelbåten ska vara lätt, kunna segla snabbt och ja förstås vinna regattor.

Elektrikerna drar in kilometervis med tunga styva kablar. Man kan nästan känna spänningen i luften när deras hjärnor tänker.

Rörmokare, Vvs-montörer sätter in en massa rör i alla möjliga skepnader överallt. En av dem visade mig ett underverk som pressar ihop rören och ändrar formen på dem. Det var ganska coolt. Vilken kraft det ligger bakom där! Walform hette visst saken.

Jag önskar jag var händigare så att jag kunde göra lite allt möjligt på jobbet.

Mycket snö...

Jag minns inte när vi senast hade så mycket snö. Här är en fotoexplosion....mer foton kommer vartefter jag flyttar mig...