Jag vet ju att det är dumt och själviskt. Men just där och då, när jag hamnar i det modet, så bryr jag mig inte. Jag är tillbaks på jobbet och och det vill jag inte vara och jag surar ilsket! Jag lyfter in en sex meter lång låda, som nån lämnat utanför dörren och inte ens hört av sig och jag muttrar ilsket och hoppas ingen hör mig.
Gratulationerna som på denna dag, min födelsedag, flödar in på olika håll känns bra, men just i den stunden kan jag inte ta riktigt till mig dem. Det gör jag sen.
I ödmjukhet. När jag lugnar ner mig.
Ikväll när jag kom hem var jag samma jag igen. Vi åt tortilla och jag fick min födelsedagspresent. En temporary one, som älsklingen sa, eftersom det är nåt annat han har på G. Jag var väldigt nöjd med den fina stavmixer jag fick och den hade olika tillbehör. Nu behöver jag inte dra fram den stora bakmaskinen varje gång jag ska vispa.
Hoppas jag inte är lika arg imorgon att åka till och vara på jobbet....det är ju inte jobbets fel. Utan att allt går så fort. Att den kära julhelgen som jag håller så hårt i och vill hålla kvar längre går så fort.
