... idag var vi med på begravningen av den unga killen som dog.
Vi är bekanta med föräldrarna till killen och ville visa respekt och omtänksamhet mot dem.
Det var en fin begravning fylld av sorg, förtvivlan och gråt, men på samma gång så vackert att kunna se längre än det.
Vi har funderat igen på vad det riktigt är för mening med att en så ung kille tas bort. Den tanken som slår mig, är att vi inte riktigt kan förstå oss på Guds plan och hur himmelen är.
Och jag tror att den unga killen, Gud använde honom i något stort. Vi vet och tror att han just nu har det bra. Han ser nog ner på de nära och kära och önskar att han kunde säga till dem precis som Jesus sa. Varför gråter ni? Graven är tom. Jag är ju hos min Fader.
Att vara tonåring idag är inte lätt. Och de dras åt så många olika håll. Och jag är säker på att det blir bara svårare och svårare att hålla sin tro på Gud. Men se, en sommarkväll efter olyckan, samlas många ungdomar och sjunger psalmer i stan. Det påverkar och gör under.
Jag är säker på att det fick många att inse hur stort och mäktigt det är att ha Gud i sitt liv.
Det kommer att påverka mångas liv.
Jag tror ifall vi kunde se himlen och allt däri och sedan se vårt liv på jorden. Så skulle vi nog förundras över det. Och inse bland annat att sorgen till exempel är en så kort liten tid.
Det var lite som ett under när vi gick på gravgården bland alla gravstenar på väg med skaran till gravläggningen. I min tanke undrade jag var min pappas grav låg....visst är det kanske lite mera till höger.... plötsligt står vi bredvid hans grav och jag känner min älsklings hand omkring mig när han även insåg. Kändes som att det fanns en mening i det hela.
