...och en till jultårta smälter ner i munnen.
Jag cyklade hem från jobbet igår och det gick inte så lätt. Det spårade. Kommer ju små snöflingor som dinglar ner hela tiden. Det är sorgligt att man inte orkar eller kan njuta av det vackra när man cyklar hem. Man vill ju bara hem.
Väl hemma tog vi en promenad med Finn. I skogen. I mörkret. Med våra lampor. Jag försökte med mycket möda plumsa genom snön lika snabbt, så att jag inte lämnade för långt bakom älsklingen och Finn som båda är kvicka i benen och så kommer lilla jag hoppande som en hare efter dem.
Även idag tisdag, tog jag motvilligt cykeln. Det hinner gå många tankar när man cyklar oplogade vägar. De är inte så positiva. Dessutom föll jag av cykeln imårse. Men mjukt.
Jag cyklade också hem på oplogade vägar. Den sista sträckan på hundra meter är plogad.
Ikväll tog jag Finn på en långpromenad. Det enda jag vill är att ta en lugn promenad med honom, men det går inte så bra.
